Svamp, kultur och egna ben
Jag funderar ofta kring detta med natur och kultur. Som kulturgeograf har jag analyserat fenomen som har att göra med människans (kulturens) påverkan på geografin, och tvärtom. Nu var det några år sedan jag slog igen min senaste kursbok, men då och då poppar tankar upp som får mig att darra till i någon slags post-akademisk orgasmisk aha-upplevelse.
Senast det skedde var vid hemkomsten från en ganska bedrövlig svampplockning. Tillbaka i stan med bara tre kantareller i korgen blev jag mycket glad att kunna köpa två liter guldgula läckerheter och tillaga min länge efterlängtade svampstuvning. På vägen hem funderade jag smått självironiserande på om det ändå inte är sant det antagandet, eller maximen som jag själv skulle kalla det i dagens paradigm, att marknaden är bäst på att tillgodose människors behov…
När jag sedan stod där och smörstekte kantarellerna slog mig tanken att detta om något är ju kultur. Traditionen att äta svamp på hösten är ju i allra högsta grad kulturell, och själva svampplockandet likaså. Så vandrar mina tankar vidare till den smalare definitionen av kultur – musik, dans, teater och konst. En tämligen outtalad uppfattning är att kultur främst är något som bohemer och vänsteralternativare livnär sig på. Kanske kan detta vara ett av skälen till varför kulturfrågor är en så nerprioriterad fråga på den politiska högerkanten, enligt devisen att kulturen (liksom individen) ska stå på egna ben? Eller om det beror på att många kulturella aktiviteter inte ger så stort klirr i kassan. Trots det är musiken och inte minst konst och design nästan det enda Sverige har att komma med i detta hyperspecialiserade tjänstesamhälle. Varor och tjänsters så kallade mervärden går ju ut på just dessa saker: symboliska detaljer som folk är beredda att betala extra för. Ganska mycket extra ibland.
Kanske är det bristen på kulturellt skapande som gör att många människor i dag känner ett tomrum. Det räcker liksom inte att konsumera. Den fria individen har ett behov av att skapa själv. När vi inte har möjlighet att ta det samhälleliga rummet i anspråk och göra det till vårt genom skapande letar vi efter andra sätt att appropriera rummet, att ta det i anspråk. Och det tycks göra det än viktigare att appropriera oss själva. Tidsandan sjunger om jaget, kroppen, den personliga (karriärs)utvecklingen, livsprojektet. Men våra svårigheter att hitta en plats i det samhälleliga rummet, och ta det i anspråk på ett djupare plan, får oss att jaga efter sätt att appropriera samhällsrummet på andra sätt: modebloggar, dokusåpor, ”personliga” tatueringar och designade hem. Vi söker hela tiden nya sätt att bli sedda, få bekräftelse – och att spegla oss i kollektivet. Utan ett större sammanhang tycks vi har svårt att hitta oss själva, vår egen identitet.
När svampstuvningen är klar kan jag alltså avnjuta den tillsammans med två paradoxer. Den ena är att kulturella aktiviteter, som svampplockning, måleri och dans, vanligen inte inbringar några ekonomiska vinster till samhället – men att det samtidigt bidrar till ökat välbefinnande hos befolkningen (som väl kan anses utgöra samhället). Ökat välbefinnande ger kanske inga statliga intäkter men minskar högst troligen utgifterna för ohälsa. Jag fick lära mig i matten att minus minus blir plus, så en utgift färre borde ses som en intäkt.
Den andra paradoxen är mer svårsmält, jag begriper den knappt själv. Att den fria individen har ett behov av att spegla sig i kollektivet. Kanske saknar jag nåt enzym för att kunna bryta ner den. Eller så är det en lömsk giftsvamp. Finns det egentligen några egna ben?
