Hoppets hamn handlar om de 30 000 flyktingar som kom till Malmö efter andra världskrigets fasor i koncentrationslägren, dels med båtar men också med de vita bussarna, som skickades in i det kollapsade Hitlertyskland för att hämta fångarna. Filmen är aktuell på många sätt.

– I Hoppets hamn ser vi resultatet av att sträcka fram handen och ta emot människor från andra länder som levt under oerhört förtryck. Samtiden har mycket att lära av den andan som fanns då”, säger Magnus Gertten.

Dokumentären har tagit tre år att göra och är en unik produktion på många sätt. Våren 1945 stod Gustav von Gertten, en femtonårig yngling på kajen och betraktade skeppen, fullastade med människor från andra sidan Östersjön. Händelsen ingav ett stort intryck på honom. Han är numera amatörhistoriker och det var genom honom som sonen Magnus först blev medveten om dokumentärfotoinspelningarnas existens.

– För att det skulle bli en film som var intressant för mig att göra, var det tvunget att vi skulle kunna identifiera och spåra upp personer som fanns med i bildmaterialet från fyrtiotalet, för att ta reda på hur deras liv blev”, förklarar Gertten.

Det var ingen lätt uppgift att ens identifiera personerna i de gamla svartvita filmremsorna. Men far och son lyckades med det omöjliga.

Hoppets Hamn har tagit tre år att göra. I filmen ser vi tioåriga Irene som på bilderna tar sina första stapplande steg i frihet, nyfödda Ewa som bärs i land av sin mamma och lille Joe, ett ensamkommande flyktingbarn. Alla tre kunde till slut personligen verifiera sig själva på bilderna, över sextio år senare.

– Det mest fantastiska med filmen är att vi trots det hemska och förfärliga som hänt dessa människor ändå fått nöjet att också dokumentera en gripande kärlekshistoria. Att kärleken alltid ger oss ett hopp.