En herkulisk håglöshet
Är Västeuropa inne i en kontinental depression? En tid präglad av en herkulisk håglöshet, en dystopisk desillusion? Mänskligheten har väl i alla tider härbärgerat en tro att tillvaron långsamt blir bättre. Barn som växt upp har gjort det i förvissningen att de kan förbättra det de fick i arv av föräldrarna. Familjer har känt ansvaret och möjligheten att förvalta stammen, och föra traditionerna vidare. Jag tror att vi troget trott.
Vad har svenskarna anno 2011? Vi kan somna tidigt till skvalet från tv-apparaterna. Framför oss tonar bara ett stort svart helvete fram. Alla vet det. Våra barn kommer att förpassa sig till inmurade klasskvarter där den högteknologiska underhållningen bara nästan stänger ute växthuseffektens eviga regn på fyrglasfönstren eller nyhetssändningarna om mat- och flyktingkravaller runt gränserna.
Fakta känner vi, om vi bara drar huvudet ut ur kylskåpet: Naturen är på väg åt skogen – halten koldioxid är för hög i luften och ett par miljarder kineser och indier har inte ens beställt sitt första Ikeakök än.
Men pyromanen Leviathan fortsätter febrigt att tända ljus och skvalpa olja i det brinnande samhällsbygget. Klimatmöten kivas bort och tystas ned. Ekonomerna förtränger att global evig tillväxt är ogörlig. Välutbildade höginkomsttagare blundar för onkel USA:s roll som dominator med rätt att skita i gemensamma regler.
Till och med dissidenterna sitter lydigt ned i statens salong. Vänsterpartiet knystar icke oartigt om att finanskriserna signalerar nödvändigheten av djup systemreform. Svenska freds talar ansvarsfullt om vikten av den fredsbevarande insatsen i Afghanistan. Båda uppfostrade av vassa nyhetsjournalisters rotting.
En röd tanker med krigs- och diktaturssubventionerad olja ligger i hamnen jag ser från mitt stugfönster. En onödigt snabb landstingsfärja brummar framför. Och hitom den: En ribbåt fräser förbi med fastspända hastighetskonsumerande människor.
Det dåliga samvetet gnager oss inifrån. De som konsumerar sig till glömska, “hängande i en rot ovan ett vilddjur njuter du av honungen som droppar i din mun medan musklerna tröttas” som Lev Tolstoj ungefärligen uttryckte det 1882, betalar likgiltighetens än högre pris.
Men – utropar vän av ordning – missförhållanden att oja sig över har funnits i alla tider, och lidandet var nog värre förr än nu! Jag ska erkänna att jag masochistiskt tilltalas av estetiken i domedagsprofetior. Jag funderar i mina fånigaste stunder på att klistra Hertzen- citatet ”we are not the doctors, we are the disease” på min kajak. Det vore vare sig konstruktivt eller respektfullt gentemot livets gåva att hysteriskt släppa rodret eller skadeglatt helt utdefiniera sig från kommandobryggan.
Men det påverkar inte min tes: Just trots, eller tack vare historiens smuts och mörker, korta livslängd och brutalitet, fanns hoppen om framtiden, modernitetens ljus och positivismens löften. Nu ersätts 50-talets käckhet av 00-talets ångest över brända chanser.
”Och de hjälplösa ansvariga vaknar / För att återuppta sitt tvångsmässiga spel” som Auden skriver.
Hur påverkas vi av att ha Ragnaröks skugga i ögonvrån, av sannolikheten att våra älskade barnbarn ärver en vanskött värld?
Kanske urartar vi helt, som exempelvis svensk djurindustri och myndigheterna som skyddar den (Ingen grisbonde eller minkfarmare har straffats trots avslöjanden om träck och kannibalism, istället hotas vittnena av miljonskadestånd).
Eller kanske, kanske kan vi vända ansiktet mot civilisationens solnedgång. Acceptera den synbart obevekliga diagnosen – och i samma rörelse axla ansvaret för våra liv.
Då kanske vi får lite mer spritt i benen, färg på kinderna och glimtar i ögonen av bara farten.
<h2>Andreas Hedfors är frilansjournalist och fristående krönikör för Fria Tidningar.</h2>