Synpunkten


Andreas Hedfors
Fria Tidningen

En herkulisk håglöshet

Är Västeuropa inne i en kontinental depression? En tid präglad av en herkulisk håglöshet, en dystopisk desillusion? Mänskligheten har väl i alla tider härbärgerat en tro att tillvaron långsamt blir bättre. Barn som växt upp har gjort det i förvissningen att de kan förbättra det de fick i arv av föräldrarna. Familjer har känt ansvaret och möjligheten att förvalta stammen, och föra traditionerna vidare. Jag tror att vi troget trott.

Vad har svenskarna anno 2011? Vi kan somna tidigt till skvalet från tv-apparaterna. Framför oss tonar bara ett stort svart helvete fram. Alla vet det. Våra barn kommer att förpassa sig till inmurade klasskvarter där den högteknologiska underhållningen bara nästan stänger ute växthuseffektens eviga regn på fyrglasfönstren eller nyhetssändningarna om mat- och flyktingkravaller runt gränserna.

Fakta känner vi, om vi bara drar huvudet ut ur kylskåpet: Naturen är på väg åt skogen – halten koldioxid är för hög i luften och ett par miljarder kineser och indier har inte ens beställt sitt första Ikeakök än.

Men pyromanen Leviathan fortsätter febrigt att tända ljus och skvalpa olja i det brinnande samhällsbygget. Klimatmöten kivas bort och tystas ned. Ekonomerna förtränger att global evig tillväxt är ogörlig. Välutbildade höginkomsttagare blundar för onkel USA:s roll som dominator med rätt att skita i gemensamma regler.

Till och med dissidenterna sitter lydigt ned i statens salong. Vänsterpartiet knystar icke oartigt om att finanskriserna signalerar nödvändigheten av djup systemreform. Svenska freds talar ansvarsfullt om vikten av den fredsbevarande insatsen i Afghanistan. Båda uppfostrade av vassa nyhetsjournalisters rotting.

En röd tanker med krigs- och diktaturssubventionerad olja ligger i hamnen jag ser från mitt stugfönster. En onödigt snabb landstingsfärja brummar framför. Och hitom den: En ribbåt fräser förbi med fastspända hastighetskonsumerande människor.

Det dåliga samvetet gnager oss inifrån. De som konsumerar sig till glömska, “hängande i en rot ovan ett vilddjur njuter du av honungen som droppar i din mun medan musklerna tröttas” som Lev Tolstoj ungefärligen uttryckte det 1882, betalar likgiltighetens än högre pris.

Men – utropar vän av ordning – missförhållanden att oja sig över har funnits i alla tider, och lidandet var nog värre förr än nu! Jag ska erkänna att jag masochistiskt tilltalas av estetiken i domedagsprofetior. Jag funderar i mina fånigaste stunder på att klistra Hertzen- citatet ”we are not the doctors, we are the disease” på min kajak. Det vore vare sig konstruktivt eller respektfullt gentemot livets gåva att hysteriskt släppa rodret eller skadeglatt helt utdefiniera sig från kommandobryggan.

Men det påverkar inte min tes: Just trots, eller tack vare historiens smuts och mörker, korta livslängd och brutalitet, fanns hoppen om framtiden, modernitetens ljus och positivismens löften. Nu ersätts 50-talets käckhet av 00-talets ångest över brända chanser.

”Och de hjälplösa ansvariga vaknar / För att återuppta sitt tvångsmässiga spel” som Auden skriver.

Hur påverkas vi av att ha Ragnaröks skugga i ögonvrån, av sannolikheten att våra älskade barnbarn ärver en vanskött värld?

Kanske urartar vi helt, som exempelvis svensk djurindustri och myndigheterna som skyddar den (Ingen grisbonde eller minkfarmare har straffats trots avslöjanden om träck och kannibalism, istället hotas vittnena av miljonskadestånd).

Eller kanske, kanske kan vi vända ansiktet mot civilisationens solnedgång. Acceptera den synbart obevekliga diagnosen – och i samma rörelse axla ansvaret för våra liv.

Då kanske vi får lite mer spritt i benen, färg på kinderna och glimtar i ögonen av bara farten.

Fakta: 

<h2>Andreas Hedfors är frilansjournalist och fristående krönikör för Fria Tidningar.</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

På massakerns blodiga tröskel

Solen färgade lermurarna orangea. Till höger i gränden dök en bymoské upp. Bortom: vidsträckta, odlade sluttningar. Bakom en trädkantad bäck krökte några bönder rygg. Detta var den gamla Kalininkolchosen, dit våldet aldrig nådde. Jag åt en glass.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Masspsykosen om det goda kriget

Anfallet mot Libyen hjälper inte på allvar demokratichanserna. Om vi vill sluta stödja tyrannerna i regionen borde vi börja med civila medel, och i sista hand sätta in FN-trupp – inte amerikansk och fransk! Svenskars stöd till angreppet i dess nuvarande form är tanklöst.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Hopplöst sorglös: Möt menige Snabil

En bit in i mörkret på den spruckna asfaltvägen framträder tre gestalter i det varma skenet från en gatlykta. Gröna uniformer, automatgevär, baskrar käckt på sned. Brallorna instoppade i kängorna. Vi hälsar i förbigående, trötta och kalla på väg mot Salomons källor som lär ha försett Jerusalem med dricksvatten när Jesus var där.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Talibanalt

Om och om igen matar våra medier oss med förenklade verkligheter och tillrättalagda bilder. Läsarna sneglar på chilenska gruvarbetare och rynkar på ögonbrynen åt döden i Afghanistan. Tittarna blinkar mot minkarnas lidande och lyfter SMS-bidragstelefonen när Haiti tränger sig på.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Kom in på kaffe och ett gräl

Missnöjespartiet Sverigedemokraterna går mot ett fint val tack vare sina värsta fiender. Politiskt korrekta unga inflytelserika journalister som jag själv. Vi har i åratal blottlagt Sverige- demokraters rasism och ristat in den på deras dörrar. Vi har dribblat bort dem med insinuationer och kartläggningar om inkonsekvens och inkompetens. Vi dragit ned brallorna på dem med avslöjanden om brott. Och vi har tigit deras frustration djupt in i skamvrån.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu