Tillsammans har vi lämnat de misshagliga och deras sympatisörer inte bara utan röster utan också utan tankar.

I stället har känslorna grott.

Jag vet inte om Sverige tar emot ett rimligt antal flyktingar och anhöriga. Det tycker jag riksdagen ska bestämma. Men även om mycket fin blandning av människor sker känns det som att populisterna har helt rätt i att integrationen går för långsamt och vi får etnisk segregation i landet. Den lär ju i sin tur bero mest på vanliga alldagliga socioekonomiska faktorer som att de nyanlända är fattigare, har färre kontakter, mindre utbildning och så vidare än de som bott här länge. Det beror säkerligen också på diskriminering.

Inget av det här hör till missnöjespartiet SD:s favoritsamtalsämnen.

De vill i stället introducera en tredje orsak till segregationen – att invandrarna är kulturellt dumma i huvudet. Något som alltså hundratusentals håller med om den 19 september.

Och se på fan: Jag håller också med, såtillvida att många immigranters politiska kultur är uttjänt jämfört med vår. Många immigranter kommer från odemokratiska samhällen, dysfunktionella system och kulturer med patriarkala drag. Saker där Sverige generellt sett kommit längre, där vi långsamt lärt varandra (ofta med överjävligt lidande under tiden, särskilt för aktivisterna) att lika rättigheter, en tolerant kyrka och meritokrati istället för nepotism är normen.

Växer man upp på en ort där privilegiet ger alla jobb till sina kompisar, polisen torterar, religionen är ortodox och samhällsfunktionerna – vård, skola, väg & vatten, etc – används som kassakor och slavpool, ja då präglas man av det.

När jag levt i u-länder har jag mött en brist på transparens, jämlikhet och struktur, såväl hos byråkrater som nära vänner. Men de bristerna har jag tagit del av eftersom man har bjudit in mig och skämt bort mig bortom alla skandinaviska mått av gästfrihet, generositet och omtänksamhet. Tusentals främlingar har gjort detsamma, till vilken dysfunktionell stat jag än kommit.

I Avesta fick jag inte en lift på över fyra timmar i måndags.

När en afghansk familj kommer till en anonym ort – ja jag talar om er Hällefors – får typ alla materiella behov tillgodosedda, men på ett år inte blir hembjudna av någon i villaområdet de hamnar i, kanske inte möter någon människa bakom myndigheterna, då blir det tragiskt. Tragiken befästs när få heller vågar ryta och i och gräla på dem när de gör något knasigt.

Här kommer segregationens fjärde ben: Sverige har blivit så modernt att vi har stympat oss själva socialt. Vår kyliga anonymitet sabbar uppblandningen mellan gamla och nya svenskar. Snart får Sverigedemokraterna, vad ska vi säga, sju procent? Men att några luftar sin xenofobi kan vara första steget till att de och andra börjar prata och engagera sig.

Det är dags att bryta ihop och gå vidare. Släpp fram rasismen i media. Släpp också fram frustrationen från nysvenskar som inte välkomnas. Det är ju liknande känslor säkert hos gamla assyriska och jämtländska tanter, mellan etiopiska och skånska farbröder!

När de som kallas främlingfientliga och framstegsfientliga grälar, när de som röstar på SD pratar uppfostran med ortodoxa patriarker (huga?) står integrationen för dörren. Vissa får innebörden av jämställdheten och demokratin visad för sig och kanske lär sig lärarna mer än eleverna. Andra påminns om innebörden av närvaro och generositet, det värde vi glömt att livet hade när det stod i kontrast till fattigdom och död.

"Sverige har blivit så modernt att vi har stympat oss själva socialt."