Detta trots att jag är uppvuxen med husdjur som jag haft kärleksfulla relationer till och som levt goda liv. Fast det handlar inte om det, huruvida djur trivs i sin underordnade roll eller vår förmåga att älska och vårda dem. Det handlar om makt.

Problemet med ägaren/herren och hunden/slaven är en i grunden ojämlik relation. Varför ska andra arter falla offer för vår vilja att bestämma eller behov av kärlek och sällskap? Vad är det rimliga i att domesticera andra arter och göra dem existentiellt avhängiga oss själva?

Att människan haft tamdjur sen urminnes tider håller inte som argument. Med den logiken kan vilka förtryck som helst rättfärdigas. Och att djuren inte skulle klara sig i frihet håller lika lite av samma skäl och i synnerhet när det kommer till avel.

Aktivister som (i alla ära) släpper ut minkar - som de vet dukar under i det vilda - brukar inte ens reflektera över sällskapsdjuret som fångenskapsfenomen. Så vad handlar detta fundamentala (själv)rättfärdigande av att äga djur om? Kärlek och omsorg?

Vem är du att överhuvudtaget bedöma om innekattens tillvaro är njutbar eller torftig? Vem är jag att bedöma om hundens liv är värdigt eller förnedrande? Vilka är vi egentligen att domesticera en annan art?

Vissa anser att sällskapsdjur svarar på vårt behov av att få och ge villkorslös kärlek, men jag har svårt att komma på en mer villkorad relation än den mellan människan och husdjuret. Jag kan inte se det som annat än en form av slaveri; sällskapdjuret som människans sociala slav.

En ojämlik relation kan inte rättfärdigas oavsett den kärlek som där kan gro, eller gällde det bara oss människor emellan?

För mig är det blott en gradskillnad mellan att hålla boskap som mat eller husdjur som sällskap. Både kossan och hunden är offer för vår vilja, systematiska kontroll och tillåts/förmår enbart existera för våra syften. Om man föreställer sig en människa i sällskapsdjurets ställe skulle det vara lättare att kalla det för vad det är: perverterad paternalism och socialt slaveri.

Men att kritisera människors makt över djur är djupt kontroversiellt, på alla sätt. Trots att få relationer präglas av sådan uppenbar ojämlikhet som den vi har till andra arter.

Oavsett det handlar om vilda djur, boskap eller husdjur, så är de alla till för oss; att betrakta, att äta eller att kela med. Är inte det tänkvärt?

Vår kultur är fundamentalistiskt antropocentrisk.