Sedan 1970-talet har akademiska feminister kämpat för genusforskning som akademiskt kunskapsområde. Genusvetenskapens etablering på universitet och högskolor har också blivit något av en framgångssaga. Kanske är det rentav den vi har att tacka för att jämställdhet (åtminstone) blivit det politiskt korrekta i ett kvinnoföraktande samhälle.

Men vad har genusforskning inneburit i praktiken och för feminismen i sig? På vilket sätt har den positionerat sig politiskt och förändrat verkligheten för kvinnor och män längst ner?

Det är frågor som delvis besvaras i den nya avhandlingen Feminism and the academy: exploring the politics of institutionalization in gender studies in Sweden av Mia Liinason, som är kritisk till genusforskningens närhet till den politiska makten.

Att staten avgränsar och styr genom forskningsråden har i genusvetenskapens fall resulterat i ensidigt fokus på jämställdhetsfrågor, menar Liinason. En konsekvens av det politiska inflytandet är helt enkelt snäv kunskapsproduktion, eftersom annan forskning inte står sig i konkurrensen om forskningsmedel.

Förvånande? Det är precis det här feministiska aktivister har hävdat och varnat för sedan genusvetenskapens begynnelse. Gräsrotsbaserade feminister hade rätt om genusvetenskapens utveckling långt innan ämnet började granska sig självt.

De visste att akademiker på sin höjd skulle ta feminismen till bolagsstyrelser och medelklassens voluntära världar. Inte bara på grund av styrda finanser, men utifrån klassintressen.

Feminister med frihetlig klassanalys har aldrig förväntat sig att statliga institutioner ska producera kunskap som förändrar samhällets grundläggande hierarkier. Att medelklassens akademiker skulle ifrågasätta könsbaserad arbetsdelning med politiska imperativ är humor.

Forskning kring jämställdhet (ett begrepp som i övrigt markerar avstånd till jämlikhet) kan såklart inte befria människan i särskilt vid bemärkelse. Nu liksom förr är det erfarenhetsbaserad och verklighetsförankrad kamp som gäller. Initiativ måste komma underifrån. Det är skillnad på teori och kamp i praktiken.

Utan klassperspektiv blir feminismen en blek särart av sitt ursprung. Liksom socialism är den inte mycket till fri- och jämlikhetsideologi utan djupare maktkritik, vilket lyser med sin frånvaro i den akademiska världen.

Feminism handlar inte om antalet kvinnliga chefer i näringslivet. Då är det helt enkelt något annat. Jämställdhet kanske. Det är inte lika med jämlikhet.