Bukowski har utan tvekan rätt. De småborgerliga knarkarbohemerna gör inget progressivt med sina liv, hur mycket de än snackar om ”revolutionen”. Samhällets verkliga revolutionära kraft, arbetarklassen, skulle aldrig lyssna till hippieknarkarnas poetiska skitsnack. Och den dag då arbetarna ändå till sist får nog av samhällsorättvisorna och revolutionen blir ett faktum, så kommer bohemerna inte ha något att bidra med i kampen. Alla revolutioner börjar med en storstrejk – men bohemerna kan inte strejka, de arbetar ju inte ens!

Några av flumpoeterna kommer säkert att nyktra till och heja på revolutionen, skriva revolutionsromantiska dikter och försöka utnyttja händelserna till att göra sig ett namn, men som Bukowski säger: ”Grabbarna i de allmänna parkerna som skriker om att du ska offra dig brukar vara längst bort när skjutandet börjar. De vill leva tillräckligt länge för att skriva sina memoarer.”

Men Bukowski var inte heller han någon revolutionär. Tvärtom. Till skillnad från de utopiskt drömmande bohemerna, som i alla fall vågade tro på förbättring, så menar Bukowski att revolutionen är meningslös, till och med oönskad, eftersom revolutionen bara leder till ”en ny diktator i fårakläder”. ”Om jag ska döda en människa vill jag inte se honom ersatt med en exakt kopia av samme man och samma stil” fortsätter Bukowski, och förespråkar status quo: Acceptera det befintliga och försök inte kämpa för något bättre för det kanske inte kan bli så mycket bättre…

Men så får man inte tänka! Man måste alltid våga kämpa för något bättre. Och om det inte skulle bli bättre? Är det ändå inte värt att försöka, även om det skulle misslyckas?! Som Slavoj Zizek avslutar sin bok In defence of lost causes: ”Försök igen. Misslyckas igen. Men misslyckas bättre!”

Och förr eller senare måste det ju bli bra.