Det började med folkskolans värld. Insikten om lärarnas makt. Den silverhårige överlärarens (rektorns) tal till de på skolgården församlade barnen. Jag minns inte nu om talet rörde det pågående kriget ute i Europa eller var ett välkomnande inför höstterminen. Men hans framträdande skrämde en liten nybörjarunge. Så fin kostym, så hög röst. Sedan följde alla barnaåren utlämnade till lärarmakten.

Ingenjörerna på fabriken som dömde och bedömde arbetskapacitet. Eller konsekvent satte ackorden för lågt. Direktören som visade sig någon enstaka gång. Blickade ut över oss och maskinerna i fabrikslokalen. Mätte produktivitet och arbetskraft. Hur många anställda som ”behövdes” och som fick jobba kvar.

Kontorsvärlden. Där vi alltid begåvades med en häxa ur lägre medelklass som arbetsledare. En kvinna med hårda nypor som ledningen valt ut för dessa hennes egenskaper. Någon som kunde tukta kontorsflickorna. Ett tuktande som den översta hierarkins män inte ville förnedra sig i. Mina möten med medelklass i skola och yrkesarbete.

Ute i samhället: iskall sjukvårdspersonal, von oben blickande tjänstemän i olika samhällsfunktioner. Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, banken. Det tog lång, lång tid att som underklass att lära sig hantera dessa uppsyningsmän och deras funktioner. Lära sig förstå att även lägre medelklass har makt när de placerats in som ordergivande.

Den ÖVRE medelklassen lever och verkar i sitt eget avgränsade sociala revir. Där deras makt alltid riktas neråt. Det gäller jurister, läkare, universitetslärare, högre tjänstemän i det privata näringslivet, i offentlig administration. De stora tidningarnas journalister tillhör samma grupp och öser över oss sin propaganda för det system av uppsyningsmän de är del av. Och sitt ständiga försvar för detta.

Övre medelklassen avgränsar sig från de lägre socialgruppernas ”vulgaritet” i egna bostadsrevir och markerar sin kulturella överlägsenhet i klädkod och umgängesformer. Där ingen katt släpps in bland hermelinerna.

Sin status och sin funktion som samhällets översta uppsyningsmän har de skänkts av de verkliga makthavarna. De som sällan visar sig på samhällsscenen men som dirigerar och styr allt. Kapitalägarna. De osynliga som medelklassen i sin inskränkthet inte utåt vill erkänna som den verkliga makten. ”Vi lever i en demokrati.” Ett mantra i de media de fått lov att använda som lekstuga. Ett mantra som matas i eleverna i den skola de leder och använder i bakvänt utbildningssyfte. Eleverna skolas att helt och för all framtid ingå i lagda regler och system. En skola som aldrig informerar om samhällets verkliga strukturer.

Strukturer av hackordning och sociala gruppindelningar som växt fram under årtusenden och så fast flätade att de till synes är omöjliga att rubba. Och som uppsyningsmännen-medelklassen anser förnuftiga. Är nöjda med sina positioner. Är tillfredsställda med att kunna blicka nedåt på låglönearbetare och ”utanförskapet”.

Men hos de enskilda individerna i lägre medelklass finns där också en aldrig erkänd skräck att falla ner i underklassen-underjorden. Som de kan drabbas av eftersom deras ekonomiska situation inte är tillräcklig för att skydda dem. De kan bli arbetslösa, sjuka.

Under några årtionden efter kriget ändrades samhället i viss mån bort från de hierarkiska strukturerna. En försiktig samhällsförändring. Men den räckte för att den övre medelklassen skulle gripas av ett avgrundshat mot socialdemokratin. Deras av guden givna privilegier hade naggats i kanten och det var oförlåtligt. Motangreppet planerades under lång tid och resultatet ser vi idag. Deras straff över oss blev ”Fas 3” och en egocentrerad, uppblåst man ur övre medelklassen som statsminister.

Hatet mot en olydig underklass manifesterade ungdomarna ur övre medelklass (Muf) mot första majtågen uppför Avenyen i Göteborg. Hån och tillrop, förvridna hatansikten. Något att minnas. En svensk journalist berättade från Venezuela hur medelklassgrupper samlades och skrek ut sitt hat mot barnen när ett beslut tagits om gratis skolfrukostar för elever ur slummen. Sverige eller Venezuela; fördelar för underklassen triggar hat. Och en felaktig tro att något tagits ifrån medelklassen.

Trettiotalets kris skapade för en kort tid ett samförstånd mellan medelklassintellektuella och arbetarklass. Man ville modernisera samhället. En viss tråd har levt kvar – blomstrade också under efterkrigsåren. Progressiv medelklass, nu en grupp som försvinner under en annan ideologis tryck. Lockas av sitt utlovade ovanförskap.

Etablissemanget försöker intala oss att vi lever i ett demokratiskt och harmoniskt samhälle. Så beskriver medelklassens journalister det. Vi lever i ett klassamhälle.

Ett ont samhälle. Medelklassen kan betrakta sin städande piga och belåtet konstatera att de nu fått tillbaka detta sitt ovanförskap. Efter den period de nästan miste det.

Vad framtiden har i beredskap för en fet välmående svensk medelklass återstår att se. En ekonomisk kris skymtar vid horisonten och i USA är stora medelklassgrupper verkligt illa ute.