Festival
West Coast Riot

Bland eftermiddagsbanden utmärkte sig krishnapunkarna Shelter. Strax efter var det tänkt att The Exploited skulle spela, men i sann punkanda missade de flyget och fick flyttas till senare på kvällen. Deras plats i eftermiddagsschemat togs av tillfälligt återförenade Voice of a Generation som fick till ett bra tryck.

Det kan inte vara lätt att spela för en publik som egentligen har kommit för att se The Exploited, men att publiken stannade trots avsaknaden av bröderna Buchan är ett betyg så gott som något. Och Voice of a Generation var faktiskt bättre än Exploited senare på kvällen.

På stora scenen spelade sedan Sum 41, som verkade älska sig själva mest av allt och tyckte att det var en jättebra idé att köra ett par Metallicacovers. Det var det inte.

Millencolin däremot gjorde en tajt konsert där de dessutom gång på gång hyllade Hisingen, men det var nog inte därför de var så älskade av publiken. Publiken älskar dem för att de är bra, punkt slut.

Så kom de då fram till slut, Bröderna Buchan och deras två nya bandpolare. De hävdade redan 1981 att punken inte var död och det är den i och för sig inte, men The Exploited är inte riktigt lika levande som för 30 år sedan.

Men man måste ändå beundra sångaren Wattie Buchan. Men illrosa tuppkam och utan fjäsk spottade han sig genom spelningen och fick tiden att stanna vid en punkt där Margaret Thatcher styr Storbritannien och New Romanticsband toppar listorna. Mysigt, på något sätt. Men det mest klockrena var hans slag mot huvudet med mikrofonen.

Som vanligt när det gäller Gogol Bordello var det energi hela vägen. Kvällens spelning går inte till historieböckerna men får klart godkänt, och publikens hoppande till Start Wearing Purple satt som en fläskläpp. Som vanligt.