Diskussioner om massmedier har blivit ett viktigt nytt område i kulturella och politiska studier, inte enbart för att medierna har fått en stor makt över politik och ideologi, utan också för att betydelsen och omfattningen av detta inflytande är svårt att uppskatta.

Här kommer jag främst att beröra två frågor. Den första frågan behandlar asymmetrin i historieskrivningen hos dem vars kortsiktiga intressen sammanfaller med dem som har makten, och å andra sidan hos dem vars livslott blivit att gå motsatt väg – det vill säga de som känner ett behov av att befria sig från att bli definierade med västtermer. Den andra frågan berör vad jag kallar identitetspolitik – en politik som ger näring åt den bristande balansen i de bilder av omvärlden som massmedier ger.

Under många år har Sverige varit ett föregångsland både vad gäller själva mottagandet och människors beredvillighet att ta emot invandrare och flyktingar. Opinionsmätningar visade under 1980-talet att svenskarna var generöst inställda till invandringen. Ungdomarna hörde till dem som var mest solidariska.

I dag har det skett en förändring. 

Attentaten mot flyktingförläggningar, morden på invandrare och rasistiska demonstrationer har blottat motsättningar, hat och bitterhet. De senaste årens opinionsmätningar tyder på att ungdomars negativa attityder till invandrare ökat snabbare än vuxnas.

Stereotyper är samlingar av grundläggande egenskaper hos en individ inom en viss grupp. Det har varit svårt att definiera stereotyper, men den bästa och mest allmänt accepterade definitionen är att de är ett sätt att organisera föreställningar i fasta förenklade intryck.

Den amerikanska lingvisten Samuel Hayakawa beskriver stereotyper som ”vitt spridda omfattningar” och ”traditionell nonsens”. En del stereotyper stöds av fakta och andra skapas genom generaliseringar.

Stereotyper är i korthet ganska enkla, stela, allmänna bilder som förblindar enskilda personer för skillnader mellan människor i en annan etnisk grupp. Det är främst massmedierna som sprider främlingsfientliga stereotyper.

En ganska vanlig föreställning är, menar jag, den som vi kan kalla nationalekonomisk. Enligt denna föreställning är det nationalekonomiskt dumt att ta emot invandrare och flyktingar. De människor som tycker så håller säkert med om att det var nationalekonomiskt klokt av Sverige att ta emot arbetskraftsinvandringen efter andra världskriget då industrin hade ett stort behov av arbetskraft. Men samtidigt är man övertygad om att länder som tar emot många flyktingar lider ekonomiskt av sin flyktingmottagning.

Konsekvensen för en fattig nation eller en som befinner sig i en tillfällig lågkonjunktur, skulle enligt denna uppfattning endast bli att man späder på problemen genom att gruppen arbetslösa blir större och ytterligare belastar en redan ansträngd ekonomi. Det bästa vore, rent ekonomiskt, att utvisa en massa människor istället. Men nationalekonomi är inte så enkelt som det verkar. Gång på gång gör duktiga ekonomer felaktiga förutsägelser och ödesdigra misstag.

USA är ett exempel. Här kan man tala om en extremt snabb ekonomisk utveckling. USA har tagit emot ett stort antal invandrare och flyktingar. Flyktinginvandringen kom först, sedan den ekonomiska utvecklingen. Andra exempel är Australien och Nya Zeeland. Det som kännetecknar de här länderna är att de har gott om plats för flera invånare. Det är således inte säkert att länder som tar emot många flyktingar automatiskt förlorar på det, åtminstone inte om de har gott om plats. Och det har ju Sverige.

Enligt föreställningen är det helt enkelt för dyrt att ta emot flyktingar. Man menar att ”flyktingar kostar mig som privatperson alldeles för mycket”. 

I och för sig är man nog medveten om att Sverige bör ta emot flyktingar i nöd, av humanitära skäl, men samtidigt tycker man att Sverige inte har råd. Vi bör först se till Sveriges eget välstånd.

Främlingsrädsla, xenofobi (av grekiskans xenon = främling), är egentligen ingen grundläggande föreställning utan snarare en känslomässig överreaktion. Som de flesta fobier går xenofobi att spåra till en helt normal reaktion. Som jämförelse kan nämnas klaustrofobi. Det är ganska hälsosamt för ett litet barn att vara rädd för mycket trånga utrymmen. Om rädslan däremot utvecklas till att man som vuxen inte vågar åka tunnelbana är rädslan omotiverad. Den ställer till problem för den som drabbas. Den sunda naturliga rädslan blir en sjuklig rädsla.

Alla människor bär troligtvis på en helt naturlig rädsla för främlingar. Osäkerhet, rädsla och misstänksamhet har lett till en ömsesidig främlingsovilja. Svenskarna vet mycket om invandringen, men lite om de människor som kommer hit. De vågar inte fråga utan skapar sig sina egna föreställningar. På motsvarande sätt tolkar invandrarna den verklighet de möter. Arbetslöshet och oro inför framtiden kan leda till att de osäkra blir rasister och invandrarfientligheten börjar bli ett allvarligt problem.

Under många år har opinionsbildare och den intellektuella eliten varnat för etniska motsättningar och rasism. Massmedierna har varit särskilt vaksamma. Först nu finns det dock tecken på att ungdomsopinionen faktiskt tycks vara på väg mot en mer intolerant hållning. Det handlar om en process i vilken vanliga människors rädsla för det främmande, och det är ofrånkomligt att invandrare initialt måste betraktas som främmande, har omvandlats till främlingsfientlighet som gjorts till rasism.

När vi talar om rasism och främlingsfientlighet i dag är det inte de högerextremistiska grupperna som är det största problemet. Nej, problemet har betydligt större dimensioner än så och låter sig inte beskrivas enkelt. Det kan vara allt från nästan ingenting till ett gigantiskt samhällsproblem. Det kan vara ofarligt eller en tidsinställd bomb. Det handlar om okunnighet, osäkerhet och rädsla men har också rötter i Sveriges rasbiologiska historia. Det kan vara ett uttryck för ett sjukt samhälle eller för missnöje med flyktingpolitiken och myndigheternas handläggning av densamma.

Varje individ har sitt eget förhållningssätt till flyktingfrågan. Somliga mer, andra mindre. Man frågar sig om de flyktingfientliga stämningarna funnits trots att opinionsmätningarna visade en annan sida? Och om nu sanningen ska fram vilken bild har då givits av invandrarna tidigare?

Den bild av invandrarna som givits i medierna har enligt massmedieforskare utgått från den svenska kulturen och de svenska förutsättningarna. Invandrarna har i mycket liten utsträckning fått tala om sina upplevelser av det svenska samhället. Det är svenskarnas förhållande till invandrarna som beskrivits och inte tvärtom. De är aldrig immigranter – alltid invandrare. Denna framställning har naturligtvis färgat inte bara ungdomarnas utan alla svenskarnas uppfattning om invandrarna.

Den löpande nyhetsrapporteringen av invandrare och flyktingar varken ifrågasätter eller problematiserar det som sker. Det är myndigheter och tjänstemän som är journalisternas huvudkällor, perspektivet är genomgående svenskt och händelserna betraktas sällan ur invandrares synvinkel. Flyktingar och invandrare blir intressanta som personer för massmedierna när de befinner sig i konflikt med svenskar eller med det svenska samhället. Det bidrar till att skapa eller förstärka en skiljelinje mellan ”vi” och ”dem”.

Flyktingarna syns inte längre i samhället. Tidningarnas främsta anledning att presentera flyktingar som individer och att diskutera flyktingpolitiken har försvunnit. Detta har skett utan att journalisterna har tagit upp regelsystemet till granskning. Istället väljer många att skildra det svenska missnöje som uppstår när flyktingar klumpas på ett ställe.

Få invandrare fick tillfälle att analysera den rådande situationen. Man frågade inte efter deras åsikter. Företrädare för antirasistiska organisationer var kända svenskar som Jan Guillou, Jan Myrdal och Ingrid Segerstedt-Wiberg – inte invandrare.

Om det tidigare varit tabu att tala om den rasism som finns i det svenska samhället har det definitivt brutits. Nu är det fritt fram att börja tala om det förakt, den oförsonlighet och det hat som finns mellan unga invandrare och unga svenskar.

”Invandrarungdomar är, i förhållande till sin andel av befolkningen, mer brottsliga än svenska ungdomar”. Det är en ”sanning” som sägs offentligt allt oftare. Massmedier, polis, företrädare för invandrarungdomarna själva pratar öppet om problemen. Men vad är då sanningen om denna ”sanning”? Vilka orsaker har den? Och vad får den för konsekvenser?

Det finns ingen systematiskt genomförd kriminologisk forskning om brottslighet bland ungdomar med invandrarbakgrund. De undersökningar som är gjorda beskriver inte den faktiska brottsligheten.

Vad ligger då bakom påståendet att invandrarungdomar är mer brottsliga än svenska ungdomar? Svaret på den här frågan beror på hur man definierar invandrare och hur man definierar brott. 

I det här sammanhanget är invandrare a) utländska medborgare som bor i Sverige, b) utländska medborgare som blivit svenska medborgare och c) ungdomar födda som svenska medborgare med föräldrar som är eller har varit utländska medborgare.

Eftersom det saknas statistik på den faktiska brottsligheten använder man, då man påstår att unga invandrare är mer brottsbenägna än svenska ungdomar, statistik över personer som misstänkts respektive åtalats för brott, fördelade efter medborgarskap, folkbokföring och ålder. Ett direkt svar på frågan om invandrarungdomar begår mer brott kan således inte ges. Men enligt polisens statistik är det en mycket liten grupp invandrarungdomar som ensamma står för närmare hälften av de anmälda brotten. De som är riktigt svårt kriminella är ännu färre.

Brottsligheten bland invandrarungdom är ett storstadsfenomen. Anledningen till detta är att invandrare ofta bor i storstäder, samlade i storstädernas förorter. Samtidigt vet man att människor i storstäder begår fler brott än landsortsbor. Brottsfrekvensen stiger med storleken på staden. I den allmänna debatten om ungdomsbrottsligheten hävdas ofta att de flesta av de så kallade värstingarna är invandrarungdomar.

Det finns förklaringar till att så många invandrarungdomar finns med i brottstatistiken. En sannolik förklaring är att anmälningsbenägenheten, och upptäcktsrisken är större för en person med utländskt utseende.

De slutsatser man kan dra av den tillgängliga forskningen är att Sverige har misslyckats med att anpassa de här ungdomarna till det svenska samhället. Även om många haft det svårt i sina hemländer är det här i Sverige som de fått sociala problem. Sverige har inte förmått bereda väg för en normal anpassning till det svenska samhället.

Många invandrarungdomar saknar kontakter. De har svårt med svenska språket och svårt att hävda sig bland jämnåriga kamrater.

Även om invandrarungdomarna försöker är de ofta inte lika framgångsrika som svenskarna varken i skolan eller i övrigt. De blir frustrerade och försvarar sin existens med aggressivitet. De känner sig utanför den svenska gemenskapen och håller därför ihop i egna gäng som ger dem trygghet. Tillsammans är de starka. En annan mycket viktig faktor som bidrar till den frustration som invandrarungdomar känner är att de hamnar i underklassen i Sverige. Många av deras föräldrar kommer hit som flyktingar. De har flytt under krig och förföljelse.

I sina egna hemländer kan de ha varit högt uppsatta och betydelsefulla personer. I Sverige degraderas de till en lägre socialgrupp. Trots att de vuxna invandrarna kanske har hög utbildning och kvalificerad yrkeserfarenhet bakom sig, får de nästan automatiskt ett mindre kvalificerat arbete i Sverige. Den högre andelen arbetarklass i dessa områden är delvis en effekt av detta. Levnadsstandarden i allmänhet är också sämre för invandrare än för den vanlige svensken. Invandrarfamiljerna lever mer trångbott. Arbetslösheten är dubbelt så hög som bland svenskarna. De har svårare att etablera sig på arbetsmarknaden.

Svårigheterna att få arbete förmörkar ytterligare ungdomarnas förhållande till det svenska samhället. Det är dubbelt så hög arbetslöshet bland invandrarungdomar som bland svenska ungdomar. Det beror som tidigare nämnts på språksvårigheter, men också på dålig utbildning och företagens misstänksamma inställning till invandrarungdomar.

Invandrarungdomar söker i större utsträckning utbildningsvägar som direkt leder dem ut på arbetsmarknaden. De undviker teoretiska utbildningar på grund av språksvårigheter men också på grund av föräldrarnas socioekonomiska position i samhället och deras klasstillhörighet. Det finns också tecken på att skolan inte alltid uppmuntrar till att läsa vidare.

Den stereotypa framställningen av invandrare i populärlitteraturen påverkar den del av allmänheten som läser sådant material. Den likartade framställningen i läroböcker, televisionen, tidningar, tidskrifter och filmer får var och en sin egen speciella effekt på publiken, men dessutom förhöjer varje medium effekten av den andra.

Frågan om mediebilden av invandrare är inte bara en fråga om den är sann eller falsk, positiv eller negativ, utan framför allt en fråga om makt, intressen och institutioner. Och dessa krafter bortser helt från föreställningarna om invandrare i Sverige.

Hela de mellankulturella relationernas historia är, med få undantag, översållad av spillrorna efter krig, rasism, och imperiers erövringslusta. Om dessa erfarenheter ska kunna tjäna något ändamål i dag är det som en varning om att vi så länge dagens politiska kurs fortsätter är dömda att upprepa det förflutna med ännu mer destruktiva följder.