Peru befinner sig i dag, efter en längre tid av ekonomisk kris och politiska oroligheter, i en situation som drastiskt förvärrats det senaste året. Landets historia är fylld av konflikter mellan arbetare och regering, speciellt när det gäller massprotester och strejker. Under militärregeringarna skickades polisen ofta för att avbryta strejker och arresterade rutinmässigt tusentals arbetare. Tiotusentals människor har fallit offer för regeringsstödda mord. De flesta offren har varit småbönder, men angrepp har också riktats mot fackligt aktiva inom industrin.

Enligt Amnesty är Peru det land i världen där flest personer som gripits av polis och militär ”försvunnit”. Officiella siffror visar att de senaste årens politiska våld krävt 30 000 människoliv. I militärens kamp mot regimkritiker och gerilla kan vem som helst bli utsatt för soldaternas terror. Halva befolkningen lever i områden där undantagstillstånd råder och blir ofta utsatta för vedergällningaktioner som straff för gerillans attacker.

Peru är världens största producent av kokain. Narkotikahandeln har fört landets ekonomi till ruinens brant genom terror och sabotage, vilket i sin tur ytterligare lamslagit landets bräckliga, korrupta och splittrade statsapparat.

Girigheten och rasismen hos den härskande vita minoriteten och marginaliseringen av de stora massorna har lett till en infekterad bitterhet. Inga ord kan beskriva de upprörande förhållanden de indianer tvingats leva under, som från sex års ålder arbetat praktiskt taget som slavar eller livegna på de stora rancherna. Sina byar har de drivits iväg från av conquistadorernas Landino-ättlingar. Rancher brukade säljas kompletta med indianarbetare, som om dessa var boskap.

Vid ett besök i Peru tog den inflytelserika dagstidningen Frankfurter Allgemeine Zeitungs korrespondent indianbostäderna för grishus. Man hör än i dag hur indianer beskrivs som ”lamadjur som går på två ben”, och de rika brukade uppehålla sig vid deras lättja och tillskriva denna ”underlägsna ras” skulden för nationens problem.

Det behövs ingen större inlevelseförmåga för att inse varför indianerna, när de ställdes inför så stora rättvisor och ett så totalt ointresse vad gäller viljan att ändra på saker och ting, inte såg något annat alternativ än revolution. De peruanska regeringarna har alltför länge undervärderat gerillarörelsen och alltför sent svarade de med ett brutalt militärt ”pacificeringsprogram”, som bara ytterligare stött bort indianerna och drivit dem i armarna på gerillarörelsen. De har fått miljoner att fly från fattigdomen och terrorn i hemtrakterna i Anderna, som nu förvandlats till ett slagfält mellan gerillan och armén. Istället har indianerna byggt sig enorma kåkstäder som saknar de mest elementära bekvämligheter i huvudstadens utkanter.

Gerillan tycks ha varit de enda i landet som kunnat ge de förtrampade indianerna något hopp eller tagit deras kultur på allvar genom att i sin ideologi ge utrymme för företeelser som gemensamt arbete, gemensam äganderätt till jorden och även mytologiska inslag från indianernas idealiserade Inkaförflutna – detta i skärande kontrast till myndigheternas försummelse och förtryck. Myndigheterna har aldrig gjort något allvarligt försök att genomföra verkliga reformer för att avskaffa det elände och den förtvivlan som fått bönder i Anderna att vända sig till gerillarörelsen i hopp om att finna en lösning på sina problem.

Stödet för gerillan får näring av myndigheternas kortsynta handlande. I sin bok Shining Path: The world’s most dangerous revolutionaries beskriver Simon Strong, The Independents korrespondent i Lima, hur kvinnor systematiskt våldtogs och män fördes bort för att aldrig komma tillbaka igen. Strongs beskrivning av hur liberala präster – praktiskt taget de enda som är villiga att arbeta i krigszonerna och som modigt försöker inge hopp och visa på ett alternativ för bönderna – stämplas som terrorister av den peruanska regeringen, hotas och mördas. Också fackföreningsledare blir anklagade för att vara ”omstörtande element” och förföljs när de försöker förbättra arbetarnas villkor, fängslas på falska anklagelser eller mördas av dödsskvadroner som stöds av armén.

Bristen på pengar förlamar (den redan dödsförskrämda) domarkåren och säkerhetspolisen och undergräver därmed moralen och uppmuntrar till korruptionen. Armén och polisstyrkorna är ibland mer intresserade av att samarbeta med narkotikahandlarna än av att bekämpa gerillan. Den peruanska regeringen har misslyckats med att kunna erbjuda en majoritet av sina medborgare ett övertygande alternativ till gerillarörelsens läror. De mest beklagansvärda offren är de stackars bönderna, som hotas och mördas av rasistiska arméstyrkor, vilka i sitt scenario som alltför mycket påminner om Vietnamkriget, fått en tendens att betrakta alla indianer som samhällsfientliga element – ja till och med mindervärdiga varelser.

Oskyldiga bönder har massakrerats av arméstyrkor som därefter mördat överlevande vittnen för att utplåna alla bevis. I det mest väldokumenterade fallet, i Cayara i maj 1998, tvingades åklagaren, som funnit att armén massakrerat åtminstone 80 indianer och fått ytterligare 40 personer att ”försvinna”, att fly ur landet, medan den general som ansågs bära det övergripande ansvaret blev befordrad.

Utländska investerare, affärsmän, hjälparbetare och oljeletare har flytt det som helt nyligen beskrivits som ”det farligaste landet i världen”. Många latinamerikanska observatörer är förståeligt nog pessimistiska vad gäller möjligheten att besegra gerillarörelsen. Hittills har regeringens strategi varit inkonsekvent och ineffektiv, medan gerillan stadigt växt till sig. Armén kommer med all säkerhet att intensifiera detta smutsiga krig vilket kommer att kräva ännu fler civila offer.

Det är inte så underligt att grannländerna är rädda att gerillarörelsen, precis som kolera och kokain, kommer att visa sig bli ytterligare en i raden av Perus beryktade exportvaror.