När jag ser i förtexterna att Hilary Swank är medproducent tänds ett hopp. Dessutom spelar Ginnifer Goodwin huvudrollen, en intressant skådespelerska som har gjort fina insatser i filmer som Walk the line, A single man och i tv-serien Big Love. När John Krasinskis namn fladdrar förbi blir jag upprymd, det här kan inte bara vara en dussinfilm.

Men så fel man kan ha. Tjej (Ginnifer Goodwin) fyller 30. Hennes bästa och äldsta vän (Kate Hudson) ordnar en fest och håller ett bubblande tal där det framgår att hon ska gifta sig med födelsedagsbarnets gamla skolkompis (Colin Egglesfield). Sedan går det snett. Kompisen blir packad och åker hem, födelsedagsbarnet och kompisens fästman delar taxi och hamnar så småningom i säng och känslor som fanns under skoltiden blossar upp på nytt. Mellan dem står den bubblande kompisen och ett stundande bröllop. Släng in huvudrollens manliga kompis med sarkastiska kommentarer, en sorglös slackerkille och psuedodjupa antydningar om att följa sitt hjärta och filmen är komplett. Hur den slutar? Det kommer du aldrig att gissa.
Det pratas, det velas, det åks fram och tillbaka till Hamptons och ingen får någonsin ändan ur vagnen i denna utdragna historia där alla bara verkar dumma och ingen engagerar. Inte ens Ginnifer Goodwin. Men det kan inte vara lätt att spela himlastormande kär i en träaktig karaktärslös Tom Cruisekopia.

Men det finns ändå småglimtar i Something Borrowed. Som John Krasinski, som tyvärr inte får så mycket utrymme som han förtjänar, och regissören Luke Greenfield som har kommit en bit sedan bottennappet The Animal. Dessutom är det rolig kuriosa att se att Jill Eikenberrys frisyr inte har förbättrats sedan Lagens Änglar. Och filmen som helhet är trots allt kompetent genomförd. Kate Hudson spelar en roll hon kan göra med vänsterhanden i sömnen, inte dåligt men långt ifrån hennes kapacitet. Hade hon, Ginnifer Goodwin och John Krasinski, och för all del Luke Greenfield, fått ett vettigt manus skulle det kunna bli hur bra som helst. Something Borrowed är det inte.