Hon väljer istället den dokumentära diktens form. Hon har skapat en hybrid mellan sitt eget språk och myndigheternas stela byråkratiska språk, utdrag ur journaler, rapporter och akter. Från polisen, läkarna, psykiatrikerna, socialarbetarna.

Det ser ut som att hon har klippt och saxat ur dessa kliniska dokument som präglas av en typisk likgiltig ton, och sedan har hon pusslat dem samman med största noggrannhet och skapat en förstärkt och ny innebörd där misär och sorg skymtar mellan raderna. Finurligt lim, av en diktare som har något viktigt att säga.

Här får vi genom samhällets akter möta Maria, född 1967 på Malmö allmänna sjukhus. Modern är hotellstäderska, fadern expeditör med dåligt ölsinne. När flickan är ett år gammal kidnappas hon av fadern:

för att tvinga moden att stanna

hade han tagit flickan och försvunnit

nu var allt helt bra och de skulle

gifta sig till nyår

Det blir alltså ingenting mer gjort av kidnappningen, ärendet läggs ner. Modern bagatelliserar det hela. Barnet är bara en bricka spelet. I de vuxnas spel.

Ett par år senare omhändertas flickan enligt barnavårdslagen paragraf 31. Då finns också en lillasyster med i bilden. Efter en kort sejour på barnhem får flickorna komma hem igen. Allt är bra. Det säger modern. Det utgår socialförvaltningen också ifrån. Ändå placeras flickorna snart igen på ett annat barnhem. Och så håller det på. Efter ett par dagar, ett par veckor. De åker fram och tillbaka mellan hemmet, andras hem och barnhem. Utan att någon tycks göra något på riktigt. Det är frustrerande läsning.

Om föräldrarna får vi veta att mamman vid ett tillfälle blir inlagd på akuten. Varför får vi aldrig veta. Och det är fåordigheten kring vissa omständigheter som adderar till mystiken i Akter, men som också är textens minus. Jag vill veta varför mamma och pappa inte förmår ta hand om sina barn. Frågetecknen gör att jag inte kommer så nära familjen som jag skulle vilja.

Om pappan får vi ändå veta lite mer. Han har problem med alkoholen, med psyket, med tabletterna sjukvården ger honom. Han tycks hata sitt liv, sitt jobb. Han skulle ha blivit något mer. Han dricker för att lugna sina nerver.

ung man

välvårdad vinglig

helt apatisk, uppgiven

gråter

vill bli inlagd

68.10.27 UTSKRIVEN

Om och om igen ber pappan om hjälp, på sitt sätt. Men samhället förmår inte att hjälpa. Till slut begår han självmord, eller dör av en överdos tabletter.

Inte heller modern får någon riktig hjälp. Hon träffar en ny man. Återigen sviker livet. Han misshandlar barnen.

Att samhället misslyckats med att hjälpa familjen, barnen framför allt står obarmhärtigt klart. Allt skyfflande mellan olika hem utan att någonsin lyssna till barnen, försöka att förstå situationen, göra något åt det på riktigt – det är smärtsam läsning. Men den behövs. Den är verklighetsbaserad och ett vittnesmål om brister i det sociala skyddsnätet såväl som psyk-och missbrukarvården.

Susann Wilhelmsson vill ge röst åt den lilla, utsatta människan. Det lyckas hon med.