Dagen efter. SD sitter plötsligt i riksdagen. Demonstrationer och upprörda debattinlägg och analyser i varje mediekanal följer. Hur och varför blev det så här, är frågor som många ställer sig.

På serieskolan i Malmö sitter eleverna Henri Gylander, Sofia Lindh, Robert Pettersson och Emelie Stigwan och känner att de måste göra något.

– Det var jobbigt att vakna till den dagen. Vi var förbannade och när vi började prata och såg allt som hände, demonstrationer och blixaktioner kände vi att vi också ville visa vad vi tyckte om att det nu sitter folk i riksdagen som tycker att vissa är mer värda än andra, säger Sofia Lindh.

De pratade med sina klasskamrater, ordet spreds, serietecknare runt om i Sverige hakade på. 60 personer skickade in bidrag. 37 tecknare kom med i den nyutgivna boken Serier mot rasism.

Löpande genom antologin tacklas kanske den svåraste aspekten av rasism, smygrasismen. De ”harmlösa” kommentarerna vid fikabordet. De känns igen i Daniel Lennéers bidrag ”Jag är inte rasist, men...”. Där hävdar en gubbe att ”det är ju inte de som verkligen behöver hjälp som kommer hit” medan en tant i en annan bildruta tycker att ”det är liksom inget fel på dem. Deras religion däremot...”.

– Jag tror att folk har mycket fördomar och beter sig rasistiskt utan att alltid vara medvetna om det. De som inte ser sig själva som rasister kan vara svåra att komma åt, eller rättare sagt, det är svårt för dem att komma åt sig själva, säger Sofia Lindh.

Hon hoppas att serierna ska kunna fungera som en ögonöppnare.

– Förhoppningsvis kan den påverka. Rasism bygger på okunskap. De som är uttalat rasister rör sig sällan på platser där invandrare finns. Boken visar vad rasism innebär, hur den som blir utsatt för det påverkas och hur det är att leva i Sverige när man kommer från ett annat land.

Men det handlar också om fördomar, stereotypiseringar och förutfattade meningar. Serier mot rasism återkommer till detta på olika sätt: En muslimsk kvinna måste vara förtryckt. Rosengård ÄR farligt. Och Sverige vimlar av terrorister. Smaka på de meningarna. Bekänner du dig till någon av dessa ”sanningar”?

Amanda Casanellas provocerar när hon avslutar sin seriestrip med orden ”Du är rasist – samhället har lärt dig att vara det, erkänn nu för dig själv så kan du börja göra något åt det”.

– Förhoppningen är att de som säger jag är inte rasist – men, ska bli lite så där lagom provocerade. Tillräckligt mycket i allafall för att tänka efter, och förhoppningsvis läser de till slutet av boken där vi skriver om nätverk och organisationer som arbetar mot rasism. Förhoppningsvis kan det leda till lärdomar och engagemang.

Och de som sitter tysta vid fikabordet?

– Det kan vara svårt att bemöta rasistiska kommentarer, men det är jätteviktigt att man försöker sätta emot, både på gatorna och i parlamenten. Om vi är tysta kommer rasismen bara att växa sig starkare.

Asylpolitiken är ett annat viktigt område som serietecknarna vill uppmärksamma och alla intäkter från försäljningen av boken går oavkortat till nätverket Ingen människa är illegal.

– Jag tror tyvärr inte att så många känner till hur Sverige behandlar asylsökande, att det faktiskt är väldigt strikta regler för vilka som tas emot och att asylärenden kan avskrivas på mycket lösa grunder. Om du inte har ett giltigt pass spelar det ingen roll att du kan bevisa att någon försökt döda dig, säger Sofia Lindh.