President Mahmoud Ahmadinejad har inte haft det lätt sedan han i april försökte sparka säkerhetsministern, som kort därefter återinstallerades av den högste ledaren Ayatollah Khamenei. Satellitkanalen al-Arabiyas källor inom det mäktiga revolutionsgardet hävdar att säkerhetsministern instruerats av Khamenei att rensa ministeriet från presidentens anhängare. Ahmadinejad reagerade genom att helt enkelt sluta gå till jobbet i över en vecka. Enligt Mohammad Reza Bahonar, första vice talman i parlamentet och Khameneis nära förtrogna, var Ahmadinejad nära att avgå.

– Vid ett tillfälle gick presidenten så långt att han övervägde att avgå, men han kom fram till att fortsätta sitt arbete, sade han enligt nyhetsbyrån AFP.

Efter massiv kritik och uppmaningar att återgå till jobbet gav Ahmadinejad upp och dök upp på ett kabinettmöte där även säkerhetsministern deltog.

För att förstå hur detta kunde gå till måste man ha Irans säregna politiska system efter revolutionen 1979 i åtanke. Till ytan ser det ut som vilket annat land som helst med regelbundna parlaments- och presidentval. Men zoomar man ut ser man den överliggande maktstrukturen, som sätter ramarna för det dagliga politiska livet. I toppen sitter den högste ledaren, alltid en hög shiamuslimsk präst, en ayatollah. Han utser bland annat befälhavare för armén, chefen för säkerhetstjänsten samt hälften av medlemmarna i det mäktiga väktarrådet. Väktarrådet bestämmer vilka lagar som får drivas igenom av parlamentet och vilka kandidater som tillåts ställa upp i parlaments- och presidentval.

Mahmoud Ahmadinejad sitter på presidentposten med Ayatollah Khameneis välsignelse. Många menar att Ahmadinejad aldrig vann valet i juni 2009, utan att det i själva verket var utmanaren Mir Hossein Mousavi. Valet följdes av omfattande protester under slagordet ”Var är min röst?”. Förklaringen skulle vara att Khamenei helt enkelt föredrog Ahmadinejad framför den mer reformsinnade Mousavi och därför bröt mot de konstitutionella spelreglerna, något han faktiskt får göra enligt samma konstitution. Allt sedan dess har Ahmadinejad betraktats som Khameneis man. Samtidigt har presidenten genom åren byggt upp en egen maktbas, något som oroar regimens konservativa traditionalister.

Ahmadinejad valdes första gången till president år 2005 efter en populistisk kampanj där han framställde sig som ”den enkla mannens förkämpe” mot det korrupta etablissemanget. Han delade ut subventioner, en del skulle kalla det mutor, till fattiga landsbygdsområden och ersatte etablerade ämbetsmän med personer från arméns revolutionära garde och oerfarna byråkrater. På så sätt byggde han upp ett starkt stöd från revolutionsgardet och vissa fattiga landsbygdssegment. Han har länge betraktats som en av de mäktigaste presidenterna i den islamiska republikens historia.

Men frågan är om den tiden nu är förbi. Iran kokar av rykten: kommer Mahmoud Ahmadinejad verkligen kunna sitta kvar till 2013 då hans mandat löper ut? Teoretiskt kan presidenten ställas inför riksrätt om parlamentet olagligförklarar honom tre gånger. Men det skulle återigen kräva ett godkännande av den högste ledaren. Ayatollah Khamenei själv har upprepade gånger försökt släta över konflikten. Den politiske analytikern Hossein Sharifi tror att Khamenei och de högsta politiska ledarna är rädda för vad en splittring inom regimen kan innebära.

– Trots klyftan [inom regimen] är dess främsta mål att bevara systemet och de kommer att enas om de ser att klyftan hotar dess existens, säger Sharifi till Reuters.

Hossein Sharifi finner det osannolikt att Khamenei ska låta parlamentet avsätta Ahmadinejad, mitt under ekonomiska svårigheter och en omgivande arabvärld i uppror mot sina regimer.

– Han kommer sitta kvar som en tandlös president. Det kommer vara en ineffektiv regering, med interna gräl och konflikter som leder till ett dödläge.

En anonym politisk kommentator säger till nyhetsbyrån Reuters att regimen medvetet försvagar presidenten.

– Etablissemanget behöver en syndabock om krisen i arabvärlden sprider sig till Iran och en försvagad Ahmadinejad är det bästa valet.

Någon massresning i stil med Jemen och Syrien har ännu inte synts till i Iran, även om flera försök till att hålla arabinspirerade massprotester genomförts i år. Regimen har agerat proaktivt och inte tillåtit några större folksamlingar att ansamlas på gator och torg, ett tecken på de styrandes rädsla. Den rädslan kan förklara varför Ahmadinejad trots de hårda offentliga attackerna från Khameneis närmaste och parlamentet ändå sitter kvar. Flera av presidentens nära allierade har gripits i ett försök att tysta både honom och hans skarpaste kritiker inom regimen. Därmed skulle en försvagad president kunna sitta kvar tills vidare. Men inget är som bekant säkert i en region som år 2011 genomgår en genomgripande förändring få politiska kommentatorer kunde förespå.