I ett reportage skildras (manliga) gymnasielärare som lyriskt berättar hur de använder sig av Facebook i undervisningen:

”Så fort Mats Örnström skriver något nytt i gruppen så syns det på elevernas Facebook-sidor. De ser honom så fort de loggar in – vilket de gör ofta på sin fritid. Med Facebook kommer man rakt in i elevernas liv, kan man säga. Men de verkar inte ha något emot det. De flesta elever Alfa talat med tycker det är bra.”

Vad innebär det att lärare och elever blir ”vänner” och kommunicerar på Facebook? Tidens anda. Det är rumsrent att skolor råder elever att ge upp sin integritet (gentemot lärare och ett amerikanskt storföretag) för att delta i undervisningen. Men vilka blir konsekvenserna av att Facebook (som arkiverar och patenterar allt material för all framtid) integreras i undervisningen?

En maktkonsekvensbeskrivning, ur fler perspektiv, vore välkommen.

Det finns en trend bland yngre att befinna sig mer i den digitala världen än i den fysiska verkligheten. Det är också en av fördelarna med att använda Facebook i undervisningen, enligt pedagogerna i Alfa.

Men parallellt med detta uppmärksammar också sociologer hur en ny beroende- och missbrukarmentalitet växer fram med forum som Facebook. Och samtidigt som ungdomar tillbringar mer tid online blir allt fler isolerade. Utvecklingens paradoxer ramar in existentiella och politiska frågor om huruvida tekniken skapats för oss, eller om vi har blivit till för den.

Guy Debords klassiker The Society of the Spectacle från 1967 har väl aldrig känts så aktuell. Han beskriver hur maskineriet inte bara är fysiskt i det medialiserade samhället, det koloniserar även våra medvetanden, på alla nivåer och i alla rum. Nu även genom utbildningssystemet.

Sociala medier som Facebook erbjuder en värld där människan som avatar och cyborg växer fram, alltid uppkopplad och knuten till sin teknologiska rekvisita. Här konstrueras identiteter och relationer (varken helt frikopplade eller som en given del av verkligheten) i den mest postmoderna versionen av civilisationen – det domesticerade psyket.

Hur definieras ett samhälle vars unga socialiseras i ett (totalitärt) gränsland mellan verklighet och representation, där gränsen mellan person och avatar inte är klar? Och hur bekämpas ojämlika maktförhållanden i ett sådant samhälle?

I samma tidning intervjuas genusforskaren Yvonne Hirdmann. Hon får sällan förfrågningar om att hålla föreläsningar numera. Det tror hon beror på att ”genus har blivit omodernt.” Klassklyftor är däremot inte omodernt. Och digital kompetens är en ny klassmarkör.