Talar vi för lite om varför människor migrerar? – Ja, fokus för den offentliga debatten och EU:s nuvarande migrationspolitik ligger främst på hur vi ska förebygga och kontrollera migrationen – inte på varför människor migrerar. Och här behöver vi titta på kvinnors och mäns olika villkor, säger Andrea Spehar.

För samtidigt som den polska byggnadsarbetaren fortsätter att dominera mediebilden, liksom att skildringen av problemen med arbetskraftsmigration främst handlar om ”några få oseriösa bemanningsföretag”, osynliggörs det globala kapitalets systematiska rovdrift av migrantkvinnors arbetskraft på en alltmer globaliserad arbetsmarknad menar hon.

– Migrantkvinnor missgynnas ofta av flera orsaker: kön, ålder, nationalitet, klass och etnicitet. Det ökar risken för exploatering. Kvinnliga migrantarbetare är också överrepresenterade inom jordbruk, exportindustri och hemarbete, sektorer som kännetecknas av otrygga anställningar, låga löner, dåliga arbetsförhållanden och sociala skyddsnät, där sexuella trakasserier i vissa fall är inslag i arbetet som talar för sig själv. Eftersom de migrantarbetande kvinnorna sällan är fackligt anslutna och bristfälligt organiserade gör det dem dessutom osynliga och ännu mer sårbara.

Den ”flexibla” och billiga arbetskraft som kvinnliga migranter utgör är och har varit en strategi för ekonomisk tillväxt och exportinriktad politik menar Andrea.

Innebär det att de utgör en komparativ fördel för många utvecklingsländer på en allt mer avreglerad marknad?

– Ja. Migrantkvinnors arbetskraft utgör en av de viktigaste grundstenarna i den globala kapitalismen. De multinationella företagen är här en viktig aktör som påverkar både den globala arbetsmarknaden och handeln, till exempel genom att utöva påtryckningar på deras hemländers regeringar att liberalisera de internationella handelsreglerna ytterligare. De multinationella företagen drar på så vis nytta av de migrerande kvinnornas sårbarhet och utsatta position inom den globala arbetsfördelningen.

Det som därför borde lyftas fram mer i den offentliga migrationsdebatten är enligt Andrea de sociala, ekonomiska och politiska ojämlikheterna mellan länder, klyftorna mellan arbetare inom länder och mellan män och kvinnor inom respektive land, som utgör drivkrafterna för migrationen.

Av de uppskattade 210 miljoner migrantarbetarna världen över står kvinnor för cirka hälften. Den största delen av dessa migrantarbetande kvinnor är verksamma som hushållsarbetare. Det är en mycket hårt exploaterad yrkesgrupp som dessutom är väldigt beroende av sin arbetsgivare.

– Omsorg har blivit en global handelsvara och en del av de så kallade omsorgskedjorna, där exempelvis moldaviska kvinnor arbetar i rumänska hem eftersom rumänskorna lämnat familjen för hushållsarbete i Spanien, går att spåra världen över.

Såväl på den nationella som på den globala arbetsmarknaden värderas omsorgs- och hushållsarbete lägre än andra typer av arbeten. En känga, och på samma gång en uppmaning, ger Andrea Spehar därför feminismen som hon menar har misslyckats totalt med att lyfta frågan om arbetsvärdering.

– Varför ska arbete med att ta hand om äldre, barn och hushåll vara mindre värt än annat arbete? Det är något som måste diskuteras innan vi ens börjar tala om arbetsvillkor och förnyad arbetslagstiftning. Vad är ett arbete egentligen värt?

Hushållsarbetare, även kallade hemarbetare (eng. domestic workers), har heller inte samma arbetsrättsliga skydd vare sig i nationell eller i internationell arbetslagstiftning. Det vill nu Internationella arbetsorganisationen, ILO, råda bot på. Den 1 juni till den 17 juni, under den årliga arbetskonferensen, kommer de att förhandla fram en konvention för att reglera just hushållsarbetares rättigheter. Men Andrea Spehar är skeptisk och har svårt att se att den skulle kunna få någon egentlig effekt. En ny konvention ska först ratificeras av världens länder och sedan därefter också praktiseras.

– Det viktigaste är att frågan om migrantarbetares rättigheter synliggörs och debatteras. De berörda kvinnorna känner själva sällan till sina rättigheter och ännu färre, speciellt de migrantkvinnor som är verksamma inom den informella sektorn, har möjlighet att kräva dessa rättigheter.

Vad anser du om kritiken att det arbete som dessa kvinnor erbjuds faktiskt kan verka frigörande och leda till en större ekonomisk frihet?

– Visst kan de få det marginellt bättre, men det varierar från fall till fall: för vissa kvinnor kan migration vara frigörande och leda till en större ekonomisk frihet, medan den för andra kan leda till en stor fysisk och psykisk utsatthet och exploatering. De kvinnor som väljer att migrera är rationella aktörer som gör ett strategiskt val utifrån de möjligheter som de har och utifrån den situation de befinner sig i. Men det betyder inte att migrantarbetare, och då särskilt kvinnliga migrantarbetare, ska ha sämre villkor än de inhemska arbetarna i det land dit de har migrerat. När ett A- och ett B-lag skapas mellan inhemska och migrerande grupper av arbetare, försämras även arbetsvillkoren för de inhemska arbetarna, det vill säga så kallad lönedumpning uppstår.

Förutom att föra upp de migrerande kvinnornas situation i det offentliga samtalet och rikta fokus mot varför människor migrerar – finns de någon aktör som du har särskild tilltro till när det kommer till dessa frågor?

– Jag är rätt pessimistisk. Visst har alla; beslutsfattande politiker, vd:ar för multinationella företag, kvinno- och arbetsrättsaktivister och fackförbund, ett ansvar för att migrantarbetande kvinnors mänskliga rättigheter och arbetsrättigheter efterlevs. En utmaning som jag ser som särkilt viktig är en förnyelse av fackföreningsrörelsen. Behovet av nya innovativa sätt att nå arbetare i den informella ekonomin, och då särskilt att organisera migrantarbetare inom den hushållsnära tjänstesektorn som till 90 procent är kvinnor, kan inte nog betonas.