I Sverige kan föreningar få olika typer av bidrag. Det allra lättaste att få är projektbidrag. Då kan man göra mycket, men bara under en kort period, vilket i praktiken innebär att man egentligen kan göra lite eller ingenting som verkligen gör skillnad. Såväl projektbidrag som verksamhetsbidrag är ofta uppdelade på olika typer av föreningar. Etniska föreningar ska få ett bidrag, ungdomsföreningar ett annat och hbt-organisationer ett tredje. Större summor för samarbeten eller långsiktiga eller permanenta satsningar finns knappast att få. I jakten på pengar blir de ideella föreningarna desperata att skapa sig ett varumärke, och konkurrensen ökar. Det komplicerade och byråkratiska bidragssystemet gör ideellt engagerade upptagna med att söka pengar vilket tar tid från annat.

Ofta får man höra att föreningsliv och folkbildning är delar av en gammal fin svensk tradition. Vilket är sant. Men den stora skillnaden mellan nu och då, är att det förr fanns rörelser som föreningar och organisationer var en del av. Sverige skulle inte se ut som det gör utan arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och alla andra folkrörelser. Även om inte själva begreppet är dött, vill jag påstå att vi, vilken fråga som än ligger oss närmast om hjärtat, saknar några av de viktigaste komponenterna för att en rörelse ska vara värd namnet: gemenskap, mod, envishet och långsiktighet. Så länge vi låter längtan efter det där projektbidraget vara starkare än vår längtan efter rättvisa, kommer vi inte att vara starka. Och vår kamp blir lite, kanske ingenting, värd.

Trots att jag jobbar på det varje dag, undrar jag fortfarande hur man gör för att skapa en bättre värld. Jag undrar hur man bekämpar orättvisor och hur förtryckta får upprättelse. Vi vet inte, vi har ingen kunskap utan slår ofta i luften i förhoppning om att något gör skillnad. Trots vår självbild som föregångsland är medvetenheten om vad demokrati och aktivt medborgarskap innebär skrämmande låg i Sverige. För att citera Gudrun Schyman: det finns en myt om att vi kommit långt. Den myten passiverar människor och tjänar därför de som sitter på makten. Hur skapar man en rörelse i ett land som så många av invånarna tror är på gränsen till perfekt?

Vi måste gå till botten med vilka metoder vi ska använda oss av. Först och främst erkänna att vi behöver veta mer för att kunna göra rätt saker, och sedan utbilda oss. Våga ställa frågan om ifall bidrag till välgörenhetsorganisationer verkligen hjälper i längden, eller bara bidrar till att subventionera förtryck. Om bojkotten av israeliska sharonfrukter verkligen har bästa effekt och om det hjälper i längden att starta ett kortsiktigt projekt med öppen verksamhet och hiphop för att hjälpa till ”ute i förorten”.

Det handlar också om vad vi ska prata om. Vi behöver göra en grundlig analys av hur förtryck och maktmissbruk fungerar i vårt eget samhälle. Makthavare har alltid funnit sätt att legitimera sitt missbruk. För att kunna bekämpa det måste vi se till att vi har verktyg för att göra rätt analys av de metoder som används här och nu.

Jag har mer och mer börjat tvivla på att det är bra att göra saker överhuvudtaget. Just nu. Innan jag vet vad som är det bästa att göra. Men en sak har jag förstått, och det är att den splittring som finns i den ideella sektorn hämmar oss till den grad att våra ansträngningar blir slag i luften. På senare tid har jag funderat på att avsäga mig samtliga ideella uppdrag, för att ta ett decennium eller så på mig att istället läsa och diskutera kring rättvisa och rörelser. För jag ska vara ärlig: jag vet inte hur man gör.