I skenet av den globala ekonomins konsekvenser framstår idén om den individuella valfriheten som löjeväckande. Global handel är ett oöverskådligt system där vi inte har en aning om vilka som levde eller dog i andra änden av de produkter vi konsumerar. Produkter vi mer eller mindre förpliktigas att använda för att kunna försörja oss och vara medborgare fullt ut.

När jag ser mig omkring, både hemma och på jobbet, kan jag konstatera att jag omges av prylar inför vilkas produktion jag är helt främmande. Ändå är det prylar som i princip har gjorts nödvändiga för överlevnad och deltagande i det moderna och högteknologiska samhället. Det är prylar som består av tusentals beståndsdelar, vilka passerat lika många mellanhänder och en så komplicerad tillverkningsprocess att jag omöjligt kan ha kunskap om den utan expertis.

Jag använder prylarna för att jag känner mig tvungen, yrkesmässigt och/eller privat, eller för att jag vant mig vid dem till den grad att de ses som oumbärliga. Jag använder mobilen fast jag vet att den innehåller coltan som orsakat krig, kostat miljontals människoliv och havererat hela ekosystem. Jag använder datorn fast den troligen har monterats av en underbetald kvinna i Thailand, som sannolikt fått cancer av ett arbete hon inte ens kunnat försörja sina barn på.

Med den fysiska distansen följer den moraliska, alienationen? Jag kommer ibland på mig själv med att försvara prylarna med än det ena och än det andra. Allt ägande och konsumerande verkar så självklart i ett samhälle där de flesta har alla prylar och allt kretsar kring prylar och mera prylar. Fast innerst inne vet jag att mitt ekologiska fotavtryck inte är godkänt. Varken den kravmärkta maten eller elektroniken som tillverkats på andra sidan jorden är hållbar konsumtion.

Enligt gängse liberala teorier anses internationell handel gynna, eller rentav förutsätta, demokrati. Trots konsekvenser som barnarbete, skuldslaveri, miljöföroreningar och en ohämmad rovdrift på naturen. Och som bevis för den globala handelns överlägsenhet redovisas uteslutande siffror på inkomster delat per capita. Att miljontals människor förlorar sina liv i gruvor och fabriker räknas bort. Att miljontals människor fördrivs från sin mark, vilket givetvis innebär ekonomiska förluster, ignoreras fullständigt när IMF och Världsbanken mäter ekonomisk utveckling.

Småjordbrukare som förlorat all sin mark i utbyte mot tre dollars-jobb i monteringsfabriken betyder ökat väl-stånd, medan ett ännu självförsörjande ursprungssamhälle värderas under fattigdomsstrecket. Utveckling är ett godtyckligt begrepp. Så är också hög standard. Och demokrati.

Ett oöverskådligt ekonomiskt system är omöjligt att styra demokratiskt. Så vad är min roll och mitt ansvar i konsumtionskarusellen? Vad innebär vårt samhälles högteknologiska hybris för de som drabbas på andra sidan mobilfabriken? Kan man ens tala om konsumtionsansvar utan att ställa frågan om vem som äger makten?