Terrence Malicks debut Badlands (1973) är en mästerlig film om ett ungt par (spelade av Martin Sheen och Sissy Spacek) på flykt undan rättvisan. Tematiskt berör den bland annat skuld, där naturens skönhet och Hollys (Spacek) naiva berättarröst väver en oskuldsfull stämning kring de våldsdåd som Kit (Sheen) begår.

Det är något bibliskt över Malicks framställning av hans mord. Som om han befinner sig i ett förmedvetet stadie, är en ren naturvarelse. Gud har inte lyft slöjan från hans ögon.

Även i Den tunna röda linjen (1998) kontrasteras våld mot underskön natur. Mitt i brinnande krig, med hot om fiender bakom hängen av löv och grenverk, går menige Witt (James Caviezel) genom djungeln och frågar sig ”var finns gud i all denna skönhet?”

I årets Guldpalmsvinnare The tree of life fortsätter Malick att undersöka religiösa och existentiella frågeställningar. Filmen kretsar kring en familj med tre söner. En av bröderna dör i krig och modern, spelad av Jessica Chastain (lika rödhårig och fragil som Sissy Spacek), sörjer sonen djupt. Hennes inre monologer är ett sökande efter gud, efter mening, att försöka förstå livets grymhet.

Parallellt får man följa sonen Jack (Sean Penn) som i vuxen ålder fortfarande inte kommit över sin brors död och inte har försonats med den dominante fadern (Brad Pitt). Jack sörjer också saknaden av en ursprunglig närhet till naturen, barndomens glädje och äktheten mot sig själv och livet.

The tree of life är inte en berättelse med linjär framåtrörelse. Istället byggs den upp av en räcka glimtar från olika tidsperioder, främst barndomen, scener som visar vad som formar de tre sönerna. Även om barndomen får ett bleknat, idylliskt sken av att utspela sig på femtiotalet, känns skildringen av sönernas uppväxt allmängiltig. Barn som lär sig gå, lär sig begränsningar. Barn som i stor utsträckning blir speglar av sina föräldrar.

Malick hade kunnat stanna där, i en fragmentarisk men ändå närgången skildring av en familj och deras frågor kring livet, döden och gud. Om att finna sin sanna natur.

Tyvärr nöjer sig inte Malick med att visa det stora genom det lilla. Ganska tidigt i filmen bryter ett halvtimmeslångt svep om universums och jordens uppkomst in, tonsatt med operamusik. I förvisso vackra bilder får man se big bang, stjärnor och galaxer som föds, liv som börjar myllra på havens botten.

Det är förstås tänkt att hänföra, men allt är så pedagogiskt upplagt från A till Ö (efter att djur uppstått i havet sitter jag och väntar på att få se någon varelse kräla upp på land, vilket förstås sker) att jag tappat intresset när väl dinosaurierna utplånas av en asteroid.

Det här är den sortens film som ofta benämns som poetisk. Men i mina ögon blir det inte lyrik bara för att ett verk saknar konventionell berättarstruktur och för att man låter en rödhårig kvinna (modern) röra sig smeksamt i glittrande ljus, samtidigt som hon med vän röst funderar över gud och livet i inre monolog. Det blir istället ganska påfrestande.

När filmen slutligen landar i en försoningsscen är det smått outhärdligt. Jack möter sitt barnjag och sin familj på en strand där vattnet mjukt sköljer över sanden. Barfota kramas de och lämnar över brodern till gud. ”I give you my child”, säger modern när sonen vandrar ut över en öde sandslätt och en högstämd kyrkokör breder ut sig över ljudspåret.

Gissningsvis kan det tilltala kristna amerikaner, men som sekulariserad svensk får det mig att ångra att jag valde konfirmation som tillvalsämne på högstadiet. Om det här är kristendom är det inte något jag vill ha del i. Jag borde ha valt kursen i att meka med mopeder istället.