I den gripande UR-serien Världen, Ön som klimatet dränkte (SVT2 den 25 maj), vittnar takufolket på Nukutoa om sin undergång. De är den globala uppvärmningens stora förlorare. Offer för den fossila civilisationen. Offer för vår och inte sin egen livsstil.

För takufolket har sambanden varit svåra att förstå och förhålla sig till. Hur kommer det sig att de som i tusen år, generation efter generation, har vårdat, vördat och levt av det grönskande landet, nu plötsligt ska utplånas från jordens yta?

Takufolket vänder sig till gudarna och de frågar vetenskapsmännen: var finns logiken och var finns rättvisan i att de så obarmhärtigt måste dränkas och förlora allt?

Osminkat och naket skildrar dokumentären takufolkets oro, sorg och kluvna ilska inför det existentiella hotet med stigande vattennivåer och klimatförändringens stormar. De pendlar mellan att sätta sin tillit till vetenskapen och gudarna, mellan förnekelse och förtvivlan. Vissa av öborna vägrar lämna sin sjunkande ö. För vad skulle de vara och bli utan den? Vad ska de ta sig till utan generationers kunskap om livet, kopplat till just den specifika miljö som deras kultur är en oskiljaktig del av?

Människornas grymma öde är outhärdligt att ta in, men det är lika fullt ett öde som angår oss. För takufolkets undergång formulerar en vass kritik mot oss åskådare och konsumenter på andra sidan jorden, på andra sidan skärmen. Vi, de andra.

Deras dödsdömda kultur har varit en hållbar kultur. Hållbar som i ekologiskt balanserad och inte som i produktutveckling eller mindre miljöfarligt. Deras kultur har varit en ge-och-ta-kultur, för att referera Daniel Quinns kultbok Ishmael, där mänskligheten diskuteras i en tankeexperimentell dialog mellan en man och gorilla. Vad vet vi om hållbara kulturer?

Jag undrar över sambandet mellan takufolkets syn på sig själva, som en oskiljaktig del av sin omgivning, och att deras ö har grönskat i tusen år. Vad skiljer takufolket från kulturen som ödelade Påskön eller vår egen civilisation som ödelägger hela planeten?

Ibland raljeras det över klimat- och miljöaktivister som ”domedagsprofeter.” Det måste tyda på ren okunskap, eller en dold agenda. För verkligheten är att världen går under och att det finns människor som vittnar om det utifrån egna erfarenheter.

Uppemot 200 miljoner människor kommer sannolikt förlora sina hem på grund av vattenhöjningarna fram till år 2050. Med dem kommer hela kulturer, andra sätt att se på världen, att duka under.

Att förneka de ekologiska och humanitära konsekvenserna av den västerländska livsstilen är som att förneka Förintelsen. Det är inte ett alternativ.