I skuggan av våldet i Syrien och Libyen är utvecklingen i de länder – Tunisien och Egypten – som påbörjade revolterna i arabvärlden långt ifrån över. I Kairo växer oron efter att militären åter börjat slå ner demonstrationer med våld och döma kritiska röster till fängelsestraff.

Demokratirörelsen kritiserar den snabba demokratiseringsprocessen, och särskilt den nyligen genomförda folkomröstningen om konstitutionen som ska bereda vägen för fria val redan i höst. Den skyndsamma processen gynnar de traditionella maktbärande eliterna och det Muslimska brödraskapet, eftersom nya utmanare behöver mer tid för att organisera sig och föra ut sitt budskap.

I Tunisien har övergångsregimen istället valt att skynda långsamt. Den 24 juli ska det hållas val till en konstituerande församling som sedan ska skriva en helt ny grundlag (till skillnad från i Egypten där man gjorde vissa tillägg i den gamla grundlagen) och förbereda president- och parlamentsval som i sin tur inte ska hållas förrän nästa år.

Liksom i Egypten finns det dock gott om mörka moln vid horisonten. Det gäller den fortsatt svåra ekonomiska situationen, men även rapporter om att politisk repression och polisvåld återigen tilltar. Det finns också en utbredd oro för att kunskapen i politiska frågor är för liten bland många. Trots att det sedan revolutionen bildats mer än 70 nya politiska partier säger sex av tio tunisier enligt en opinionsundersökning att de inte har någon åsikt över huvud taget om ett enda inhemskt parti.

Med hänvisning till just bristande förberedelser krävde i söndags valkommissionens ordförande att valet av konstituerande församling ska flyttas fram till den 16 oktober:

– Tiden räcker inte till för att förbereda allt som är nödvändigt för att genomföra transparenta val, sade Kamel Jandoubi, ordföranden för valkommissionen.

En förklaring till den låga kunskapen om partiväsendet är den marginella roll som partierna spelade i revolutionsrörelsen. Det var utomparlamentariska organisationer, inte minst den starka och relativt oberoende fackliga centralorganisationen UGTT, som stod i centrum för utvecklingen. Ett av deras vassaste vapen var att mobilisera sina medlemmars makt genom upprepade utlysningar av generalstrejker. Organisationens politiska roll upphörde inte när den tidigare diktatorn Zayn al-Abidin Ben Ali flydde landet i mitten på januari. Det menar Najoua Makhlouf, ordförande för UGTT:s kvinnokommitté:

– Förbundet tog tydligt ställning mot den första regering som tog över efter Ben Ali, hävdar hon i ett samtal med tidskriften Merip.

– Den var full med företrädare för det gamla styrande partiet, inklusive premiärministern själv.

Efter att demokratirörelsen lyckades separera Ben Alis parti RCD helt från makten, har UGTT legat ganska lågt. Abedllatif Hamrouni, generalsekreterare för de offentliganställdas fackförbund, menar, också i tidskriften Merip, att det beror det på att UGTT, till skillnad från motsvarande organisationer i många andra länder, inte företräder någon ens tillnärmelsevis enig linje. Det saknas helt enkelt en gemensam grund att bygga ett politiskt program på.

– Alla politiska inriktningar finns representerade i federationen: nationalister, trotskister, stalinister, socialdemokrater, ja till och med en del islamister. Min tolkning av den politiska situationen är inte nödvändigtvis densamma som mina kollegors i UGTT.

Att fackföreningsrörelsen skulle träda in som en kraft i det parlamentariska systemet är alltså inte särskilt troligt. Men det finns en uppsjö av mer eller mindre etablerade vänsterpartier. Bland de fyra tiondelar av tunisierna som trots allt säger sig ha någon koll på de inhemska partierna är det Hizb al-Nahda (Renässanspartiet) som har högst förtroende. Partiet hade en hög profil som oppositionsrörelse under 80- och 90-talen, innan de slogs ner av diktaturen och en stor del av deras anhängare tvingades i exil.

al-Nahda är ett islamistiskt parti, men är samtidigt kända för sin pragmatiska och närmast vänsterpräglade politiska linje. Inte minst representeras den positionen av den mångårige ledaren Rachid Ghannouchi, som i januari återvände till Tunisien efter mer än två decennier i exil. Den 69-årige tidigare socialisten Ghannouchi fokuserar på frågor om kvinnors rättigheter, jämlikhet och ekonomisk rättvisa, och har ofta kritiserat rörelser som det egyptiska Muslimska brödraskapet för deras konservatism.

Han hävdade i samband med att han återvände till landet att han ”inte är någon Khomeini”, med hänvisning till Irans tidigare högste ledare som återvände ur sin exil och ledde det islamistiska och brutala maktövertagandet efter revolutionen i Iran 1979. Ghannouchi har också förklarat att han inte är intresserad av någon etablerad maktposition, såsom en ministerpost, ett löfte som han än så länge har hållit.

Risken för ökade spänningar mellan al-Nahda och andra grupper tycks i nuläget snarare komma från motsatt håll. Den tidigare inrikesministern Farhat Rajhi varnade nyligen för att element inom den politiska eliten planerar att genomföra en militärkupp i händelse av att al-Nahda skulle gå segrande ur de kommande valen.

Företrädare för al-Nahda betonar att de har fullt förtroende för den sittande övergångsregeringen, och att de inte sätter någon tilltro till anklagelserna. Men talet om en anti-islamistisk militärkupp väcker ofrånkomliga associationer till grannlandet Algeriet, där en liknande utveckling i början av 90-talet ledde till ett decennielångt inbördeskrig mellan militär och islamister som krävde uppemot 200 000 dödsoffer.