”I am persecuted, I seek refuge to the free world. I am 35 years old man, I feel a big pressure on me.”

Det anonyma citatet, ett drastiskt rop på hjälp, var det första jag stötte på vid Libyens profil under fliken ”Your stories” på ILGA:s hemsida. Förkortningen står för International lesbian, gay, bisexual, trans and intersex association. Inlägget är skrivet den 12 januari 2010. Elva månader senare, i december, i grannlandet Tunisien: Mohammed Bouazizi tänder eld på sig själv efter att polisen beslagtagit hans enda möjlighet till inkomst – hans grönsaksvagn. Bouazizi avlider senare, Jasminrevolutionen har börjat.

Efter 23 år med president Zayn al-Abidin Ben Ali ställer sig nu en stor del av det tunisiska folket upp och kräver hans avgång. Skälen till revolution är främst den höga arbetslösheten, korruptionen och avsaknaden av yttrandefrihet.

– Folket blev trötta på diktatorns förtryck och de gjorde sig av med honom. Så enkelt är det, konstaterar filmregissören Mehdi Attia.

Han föddes 1968 i Tunis men är numera bosatt i Paris. Mehdi Attia har djup insyn i hbt-rörelsen (homo-, bi- och transsexuella) i Tunisien och berättar via mejl att han sätter stort hopp till det som kommer ur liberaliseringsprocessen. Till att börja med måste homosexualitet tas bort som brott.

– Homosexualitet är i teorin straffbart enligt lag. I praktiken (och lyckligtvis!) tillämpas den nästan aldrig, antagligen för att det skulle vara dåligt för turismen, skriver Mehdi Attia. Han poängterar ändå att lagen existerar och är redo att användas.

Jag märker av rädslan i Tunisien när jag försöker kontakta en grupp aktivister som går under namnet Mantiqitna. De verkar i hela Nordafrika och Mellanöstern och genom informationen på gruppens hemsida förstår jag att medlemmarna organiserar läger för att få en rörelse att växa. Jag får ett kort svar när jag mejlar dem.

– Tack för ditt intresse för vårt projekt, men jag måste tyvärr svara att vi inte vill vara synliga i medier, för våra deltagares trygghet och säkerhet.

Jag försöker några gånger till, men tystnaden är kompakt. Jag frågar Mehdi Attia hur han tror att de tänker.

– Jag vet vad de är rädda för, vad alla är rädda för. De religiösa fundamentalisterna. Folk tänker att de måste vara noga med att inte vara alltför chockerande, så att folket inte röstar på fundamentalisterna.

På Mantiqitnas hemsida läser jag att de vill skapa en egen modell för att organisera sig kring frågor om sexualitet och könsuttryck eftersom modeller från andra regioner inte fungerar i deras egen sociala kontext.

Jag tar ännu en gång Attia till hjälp för att förstå vad det är de försöker uttrycka.

– Jag tror att de menar att de inte kan ha en pridefestival i Tunisien ännu; att hbt-personer måste stanna i garderoben under en tid.

Jag läser texten ”Will the ’New Middle East’ be a welcoming place for gays and lesbians?” av Hossein Alizadeh som jobbar för International gay and lesbian human rights commission.

Han skriver att det i Tunisien, efter revolutionen, finns nya informella grupper av ”upprörda medborgare” som utan ideologisk eller politisk tillhörighet samlas för att skydda traditionella värderingar.

Rapporter om angrepp mot män som misstänks vara bögar förekommer redan och Hossein ser detta som oroande för en hbt-befolkning som gjordes osynlig under den gamla regimen.

Mehdi Attia tror att Jasminrevolutionen kan innebära en förändring för hbt-personer i Tunisien men säger också att frågan just nu inte diskuteras över huvud taget och att vi inte får underskatta homofobin, som är väldigt stark i arabvärlden.

Jag kan inte släppa organisationen Mantiqitnas ord om att de måste skapa en egen typ av rörelse, som är kompatibel med arabvärldens normer. Men orden jag främst tar med mig kommer från Mehdi Attia.

– Jag tror att människor ska stå upp för sina rättigheter, oavsett vad idioterna kan tänkas säga. Annars blir det ingen förändring.