– Det går inte direkt att dra någon rak linje mellan händelserna i Malmö den senaste tiden. Men i många fall kan man se samband mellan personerna som är inblandade, berättar Tobias Barkman, kriminaljounalist som i höst utkommer med boken Maffiakrig tillsammans med kriminalreportern Joakim Palmqvist.

Malmöpolisen bekräftar att mycket av händelserna just nu sker inom de kriminella nätverken.

– Vi har en hel del gäng och kriminella nätverk, både här och i Köpenhamn, säger Lars-Håkan Lindholm på Malmöpolisen.

Men hur farligt Malmö faktiskt är, är en väldigt svår fråga att svara på.

– Det är tillräckligt farligt, kan man i alla fall säga, säger Tobias Barkman och hänvisar till att malmöborna är räddast i Sverige enligt BRÅ och att Trygghetsmätningar från polisen visar att rädslan dessutom är ojämnt fördelat i Malmö.

Man är räddare i utsatta områden än i välbärgade. Men samtidigt tycker han att det är en jättesvår fråga att svara på och tycker inte att någon har gjort ett seriöst försök att besvara den.

– Kommunen har försökt tona ner farligheten genom att jämföra med brottsligheten i andra städer. Det tycker jag är trams, så enkelt är det inte, säger han.

Men det är svårt att hantera statistiken som släpps. Risken att bli mördad är väldigt liten om man ser till mord per capita, men det är ändå de mer dramatiska händelserna som gör folk oroliga och rädda.

– Vi kan ta händelsen på Prins Bernhard som exempel, det var en relativt liten smäll och ses som en lindrig händelse, men också en väldigt publik sak, och det skrämmer mer än vardagsbrotten, säger Tobias Barkman.

Malmöpolisen vill poängtera att det inte är invånarna i Malmö som är måltavlorna i de här uppgörelserna och att det inte finns anledning att vara orolig. Visst finns risken att oskyldiga drabbas av misstag eller att de blir vittnen till obehagliga händelser, men våldet är inte riktat mot malmöborna i stort menar de.

Gängkrigen började i Malmö på 90-talet, får man veta i Barkmans och Palmqvists kommande bok. Varför man just hamnade i Malmö är inte direkt självklart men Barkman förklarar att man ”inte ska underskatta en mindre grupps inflytande i sådana här situationer”. Det handlar ofta om människor och områden i den sociala marginalen. År 2004 sker det första mordet på öppen gata i gangsterkretsar. Polisen tror att det är den ökade tillgången till vapen som bidrar till detta.

– Vi ser en upptrappning med grövre våld. Förr var det inte så vanligt att man sköt på varandra på gatan, säger Lars-Håkan Lindholm.

Våldet började sedan eskalera kring 2007 och anledningarna till detta ska man kunna läsa om i Maffiakrig.

Meningarna är skilda kring vad man kan och bör göra åt det här stegrande våldet på gatorna och åt den organiserade brottsligheten.

– Vapenlagen är stark, men ofta döms de skyldiga inte så hårt. Instrumenten finns men man måste döma hårdare mot skarpladdade vapen, anser Lars-Håkan Lindholm.

Han berättar att det jobbas mycket intensivt med de här frågorna och att polisen följer de kriminella nätverken noggrant. Men det är svårt få fram uppgifter när de inblandade inte vill ha med polisen att göra. Hur de exakt jobbar med den organiserade brottsligheten vill han inte avslöja.

Tobias Barkman tror att både makthavare och folk på gatan måste hjälpas åt och att det inte är en fråga enbart för gangsters och poliser utan att det ligger närmre oss än vi tror.

– Det är inte ”ger man sig in i leken får man leken tåla”.Ser man det som en lek så är det en lek som är väldigt lätt att hamna i. Jag tror inte att vapenlagen kan rätta till all organiserad brottslighet. Det behövs mer insatser än så, säger han och tillägger:

– Det kanske låter som klyschor men folk behöver chanser att förverkliga sig själva och få makt över sin egen framtid.