Successivt har kraven på bedömning och betyg glidit allt längre ner i åldrarna. Från och med nästa år kommer grundskolans sjätteklassare att betygsättas. Men alliansens kanske största seger på vägen mot utklassningssamhället är förskolans nya läroplan (genomröstad av en okunnig riksdagsmajoritet) som träder i kraft den 1 juli.

Mot bakgrund av pedagogisk forskning och en humanistisk människosyn är den en kuslig läsning. Och i skenet av vår (fram)tids stora sociala och ekologiska utmaningar lämnar den mycket kvar att önska. Eller snarare att revidera och radera. Det närmaste hållbarhetstänk som läroplanen snuddar vid är i ett enstaka stycke som uppmanar till arbete med ”miljö och naturvårdsfrågor.” Annars har allt rörande hållbarhet likväl som jämlikhet talangfullt ignorerats.

En av samhällets viktigaste verksamheter – förskolan – får nu ett styrdokument proppat med positivistiska värderingar om den mätbara verkligheten och, framför allt, det mätbara barnet. Men texten består lika fullt ut av en salig röra liberala floskler och upprepningar som ger intryck av att ha klippts och klistrats ihop lite halvhjärtat.

Men icke. Läroplanen är inte den taffliga författning den ser ut att vara, utan ett svar på en ideologiskt grundad reform vars rötter fick fäste för flera decennier sedan. Redan som skolborgarråd i Stockholm under 1990-talet deklarerade Björklund drömmen om en mer ”disciplinerad” skola för de yngre, uppbackad av de nyliberala krafter som länge ruvat kring utbildningssystemet.

När den nya läroplanen senare lanserats under ordningens förtecken är det inte förvånande att förskolans sociala och omsorgsinriktande funktion har suddats ut och att begrepp som jämlikhet och hållbarhet inte står att läsa någonstans. Fast allt är inte alliansens fel, vi bör minnas att den även passerat riksdagens övriga (skolkande?) ledamöter.

Vid en första anblick ska den nya förskolan bli mer undervisande, men vid en närmare läsning är det framför allt vikten av dokumentation och bedömning som betonas. Det handlar om ideologiska visioner och inte kunskap och lärande; ty läroplanen vilar på en lika vetenskaplig grund som ett frireligiöst moralmanifest.

Ett av styrdokumentets många problem är att bedömning inte är ett entydigt begrepp. Tvärtom är få saker så utbildningsvetenskapligt omstritt som bedömning i allmänhet och av yngre barn i synnerhet. Begreppet inbjuder till tolkningar som inte ens diskuteras på den beslutsfattande arenan, men som med all säkert kommer skapa förvirring bland förskolans pedagoger.

Bedömning kan innebära olika saker (som till exempel att granska, att uppskatta, eller att betygsätta någon eller något) och man blir inte klokare av att studera läroplanens generella uttryck och svepande meningar. Tvärtom, med didaktiska ögon ter den sig som ett oklart spökdokument som borde utgöra ett enda stort frågetecken för (reflekterande) förskollärare.

Läroplanen innehåller inga som helst anvisningar om huruvida det är barnens självständiga arbeten eller sociala samspel, produkter eller processer, minneskunskaper eller fantasier, ämnesrelaterade kunskaper eller kritiska förmågor, som ska bedömas. Men på grund av förskolornas tvång om att ändå redovisa en dokumenterande verksamhet med omdömen kommer barnen med stor sannolikhet utsättas för godtyckligheter.

I antologin Utbildningsvetenskap för förskolan (2010) refereras studier som visar att bedömningar av yngre barn (i så kallade individuella utvecklingsplaner) kan innebära allt från betygsliknande omdömen till personinriktade och integritetskränkande bedömningar. För många lärare är det en omöjlig uppgift att växla mellan pedagog och domare.

När de bedömande momenten utökas tvingas pedagogerna också ta ställning i en oändlig rad av etiska dilemman (som läroplanen inte förhåller sig till och som verksamheten kanske inte har resurser för). Utbildningsvetenskapliga kritiker varnar här för att förskollärarna inte har kompetensen för att bedöma och dokumentera, vilket är en komplicerad process, men intet av kritiken har bekymrat lagstiftarna.

Den för utbildningssystemet (ännu vilande) visionen om det hållbara samhället blir (i bästa fall) ett uppskjutet projekt för Björklunds framtida ingenjörer: de barn som härefter ska skolas in för att genast prestera och bedömas efter frökens bästa förmåga.