Kvinnliga idrottsförebilder är få i denna del av världen. I de stora mästerskapen har det knappt varit en handfull exempel på stjärnor. Marockanska Nawal El Moutawakel vann olympiskt guld på 400 meter häck i OS i Los Angeles 1984. Hon var den första afrikanskfödda kvinnliga muslim som fixade den bragden. 1995 tog Ghada Shouaa från Syrien VM-guld i sjukamp, en bedrift hon upprepade under OS i Atlanta 1996. Dessa är exempel på de få stora kvinnliga idrottsutövarna från Mellanöstern. Det betyder inte att det inte deltar kvinnor från Mellanöstern i stora idrottstävlingar. I asiatiska spelen i Kina förra året var det stor andel kvinnliga tävlande. Iran hade till exempel 92 kvinnor, Qatar 56 och Jordanien 32.

Värsting i klassen är Saudiarabien. De hade inte en enda kvinnlig idrottare med i asiatiska spelen. De har heller aldrig haft någon kvinnlig idrottare med i OS. Näst värst i asiatiska spelen var Oman som bara hade med en kvinna, Fatma al-Nabhani, tennisspelare.

Men det finns ljuspunkter för kvinnor i Saudiarabien och det är till exempel inom hästsporten. Vid OS i Beijing fick Saudiarabien sin första kvinnliga representant i en OS-delegation. Arwa Mutabagani fick jobb som coach för ridtränarna och ryttarna från Saudiarabien. Lika upplyftande är det att Dalma Rushdi H Malhas tog brons i ungdoms-OS i Singapore i fjol, även det i ridning. Ridning står starkt bland kvinnor i Mellanöstern. Ett tecken på det är att prinsessan Haya från Jordanien är president i det internationella ryttarförbundet. Hon blev omvald förra året för fyra nya år.

När man pratar om jämställdhet inom idrotten i Mellanöstern bör man också se på hur de internationella idrottsorganisationerna hanterar frågan. Konflikten mellan Iran och Fifa inför ungdoms-OS förra året vittnar om en del problem. Det startade med att Fifa nekat det iranska tjejlaget att spela i hijab. Det fick det iranska förbundet att klaga till fem internationella förbund får att få förbudet upphävt. Fifas bakgrund till nekandet var att man inte tillåter religiösa huvudplagg (Regel 4). I denna sak verkade det som om hijabfrågan mellan den muslimska världen och Fifa var låst. Det bör det inte vara.

För det första hör det inte till vanligheterna att muslimska tjej-/damlag bär huvudduk. Det är snarare undantag. Olika länder och olika grupper av muslimer tolkar hijabbruket olika. För det andra är det många internationella idrottsförbund som tillåter hijab, och flera internationella landskamper i damfotboll spelas med hijabklädda spelare. Det finns med andra ord inga absoluta regler i denna fråga. Det visar praxisen. Frågan om hijab inom fotbollen kom upp för första gången 2007 då 11-åriga Asmahan Mansour fick spelförbud i Kanada för att hon bar hijab. Bakgrunden var säkerhet. Man ville inte att hon skulle kvävas om någon drog henne i huvudduken.

Det har spelats flera matcher med hijabklädda spelare. I fjolårets södra-Asienspel spelade det pakistanska laget med svarta moderiktiga huvuddukar och i matchen mellan Jordanien och Palestina i november 2008 spelade de muslimska damerna från Jordanien med huvudduk. Två av flera exempel. Allt med Fifas förståelse. Varför var det så farligt att spela med huvudduk under ungdoms-OS i Singapore?

Irans kamp för hijabbruk i fotboll kan ses som en del av den iranska kampen för erkännande internationellt, både i politiken och i idrotten. Så här långt ser det inte ut som om Iran lyckas. Det som är mest påfallande är inte att de möter motstånd i den internationella idrottsvärlden, utan att de inte får stöd från andra muslimska länder. Detta kan tolkas på två sätt. Det ena att idrott är så viktigt att hijabfrågan blir oviktig, eller att idrott är så oviktigt att det heller inte är något att bråka om.

Det återstår många kvinnokamper på idrottsarenan i Mellanöstern. Det vi kan hoppas på är att en saudiarabisk kvinna vinner OS-guld i London 2012. Det skulle ge både London-OS och jämställdhetskampen i Mellanöstern ett lyft.

Andreas Selliaas bloggar om sport och samhälle och arbetar som specialrådgivare för Norges idrottsförbund och norska olympiska och paralytiska kommittén. Analysen har tidigare varit publicerad på hans blogg “Sportens uutholdelige lätthet”

http://sportensuutholdeligeletthet.blogspot.com/

Översättning från norska: Mathilda Andersson Nwachukwu