Sedan inbördeskrigets slut för två decennier sedan har Libanon sluppit större våldsutbrott mellan landets olika religiösa grupper. Tillväxten har varit god och välståndet stort i förhållande till många av grannländerna. Det hålls regelbundna val och finns fri press. Ändå menar den anti-sekteristiska rörelsen som vuxit fram under de senaste månaderna att landet knappast är en verklig demokrati.

Senast förra söndagen samlades tusentals demonstranter i Beirut för att kräva att det ”konfessionella” system som styr Libanons politiska liv ska avskaffas. Enligt konstitutionen måste hälften av platserna i parlamentet tillfalla kristna kandidater och den andra hälften muslimska. Presidenten ska vara maronitisk kristen, premiärministern sunnimuslim och talmannen shiamuslim. Den nuvarande maktfördelningen upprättades vid slutet av inbördeskriget som en kompromiss mellan de olika stridande grupperna. Systemet har länge betraktats som en nödvändig garanti för att bevara landets stabilitet. Men nu slås nya toner an bland många libaneser, inte minst unga. Under parollen ”revolt mot sekterianismen” har en rörelse vuxit fram de senaste månaderna. Den hämtar medlemmar från olika religiösa grupper med det gemensamma kravet att det sekteristiska systemet avskaffas.

Den anti-sekteristiska rörelsen menar att det nuvarande politiska systemet ligger bakom en uppsjö av samhällsproblem. Dels garanterar systemet i princip att de etablerade makteliterna inom varje religiös grupp kan behålla kontrollen över ”sina” mandat. Priset för stabiliteten är alltså en maktfullkomlighet och ett elitvälde som lett till utbredd korruption och nepotism.

Trots sin relativa rikedom så präglas landet också av stagnation, djupa klassklyftor och utbredd fattigdom. Den anti-sekteristiska rörelsen menar att också dessa problem bottnar i det politiska systemet, eftersom systemet tvingar medborgarna att låta sig representeras utifrån sin religion snarare än sina ekonomiska och politiska intressen.

Men inte minst pekar demonstranterna på att systemet i själva verket förstärker och bevarar just de religiösa motsättningar som ledde fram till det blodiga inbördeskriget. Så länge medborgarna 

i första hand behandlas som maroniter, ortodoxa, shiiter, sunniter eller druser kommer splittringen och misstänksamheten mellan de olika religiösa grupperna att bestå. Bara om det sekteristiska systemet avskaffas kan man komma ur den onda cirkeln.

– Vi måste förenas. Vi måste kunna leva tillsammans utan att vara rädda, säger studenten Maya Muhieddine, som är en av arrangörerna bakom demonstrationerna, till den libanesiska dagstidningen Daily star.

Starka krafter i det libanesiska samhället motsätter sig en strukturell förändring av det politiska systemet. Senast i tisdags hävdade parlamentsledamoten Sami Gemayel från det kristna Falangistpartiet att den anti-sekteristiska rörelsen har en ”dold agenda”. Han anklagade den för att vilja ”etablera de största religiösa gruppernas styre över de andra”. Underförstått menar Gemayel att de som talar om att avskaffa det konfessionella systemet egentligen går shiamuslimernas ärenden. Dessa är nämligen underrepresenterade i och med den nuvarande fördelningen av parlamentsplatser, medan de kristna är överrepresenterade. Anklagelser som dessa har spätts på av att parlamentets talman Nabih Berri från den shiitiska Amal-rörelsen ska ha uppmanat sina anhängare att delta i protesterna.

Maya Muhieddine avfärdar kraftigt alla anklagelser om att de skulle gå en viss grupps ärenden, och betackar sig för stöd från alla etablerade partier:

– Många politiker har försökt göra sig till en del av den här revolutionen, men den riktar sig mot dem, precis som den riktar sig mot alla sekteristiska politiker.