1963 slog Moderna museet upp dörrarna till utställningen Önskemuseet. Här visades rykande färsk, nyförvärvad konst, tänkt att representera den modernistiska konströrelsen. Av de 176 verken som ställdes ut var endast tre gjorda av kvinnor. Utställningen möjliggjordes delvis av ett statligt bidrag på fem miljoner kronor.

2006 lanserades Det andra önskemuseet av museichef Lars Nittve. Avsikten var att balansera upp den sneda könsfördelningen i Moderna museets konstsamling, som då representerades av 90 procent män. Lars Nittve ansökte om 50 miljoner för att köpa in konst av kvinnliga konstnärer från 1900-talets första hälft. Liksom 1963 beviljade regeringen endast fem miljoner kronor i bidrag. Genom privata donationer möjliggjordes ändå Det andra önskemuseet.

Moderna museets förvärvshistorik är inte unik. I forskningsprojektet Genus och region, finansierat av Statens kulturråd, har förutom Moderna museet ytterligare tre konstsamlingar granskats – i Göteborg, Norrköping och Malmö. Undersökningen begränsar sig till 1900-talet och fokus har legat på vilka verk man har valt att förvärva av kvinnliga konstnärer, men också hur dessa har placerats fysiskt i museet och slutligen presenterats.

– Hur konstnärer beskrivs speglar ofta könskodade uppfattningar, säger Eva Zetterman, fil. dr i konstvetenskap, vid ett seminarium på Göteborgs konstmuseum i anslutning till forskningsprojektet.

I hängningsretoriken, hur ett konstverk beskrivs för besökaren, kopplas ofta de kvinnliga konstnärerna ihop med kön och känsla, enligt Eva Zetterman. Någon sägs ge uttryck för ”förfinat könsligt måleri”, en annan för sitt ”stora känsloengagemang”. Vid Norrköpings museum har några kvinnliga konstnärer blivit ikoner för det moderna genombrottet och den naiva konsten. Men inte utan att tillskrivas traditionellt sett kvinnliga egenskaper – som känsla och intuition.

Statistiken talar sitt tydliga språk – bara omkring 10 procent av de största svenska konstsamlingarna består av verk av kvinnliga konstnärer. Fram träder bilden av en konsthistoria präglad av manliga konstnärer, skapad av män.

– Det är en mänsklig egenskap att man söker sig till det som liknar en själv, säger Linda Fagerström, apropå att de flesta museichefer och inköpsgrupper under 1900-talet har varit män. Först 1987 tillträdde den första kvinnliga museichefen i Sverige och under samma tid tilldelades den första kvinnan musealt inköpsansvar. De senaste årens statistik visar visserligen på en jämnare balans mellan kvinnliga och manliga konstnärer, men frågan är långt ifrån utagerad.

I forskningsprojektets kölvatten startar nu en utbildning i genuskompetens för chefer och personal vid landets konstinstitutioner. Målet är att bryta de patriarkala normer som dominerar konstfältet i dag – och skapa en urvalsprocess som sker på genusmedvetenhetens grund.

Vi behöver inte längre hänvisa till en ”känsla” av att förändringarnas vindar blåser på våra museum. Det blåser.