Man skulle kunna tro att det är ett utdrag ur Kristian Lundbergs nya roman Och allt skall vara kärlek. Det är det inte. Det är hämtat ur diktsamlingen Den som inte talar är död från 2003. Och mycket är oförändrat. Dikten, livet, kärleken – och framför allt Kristian Lundberg själv – fungerar som berättelsens epicentrum, utifrån vilket allt utgår, som ringar på vattnet.

Alla berättelser är kalejdoskopiska, menar han och sätter recensenten i en lika besvärlig knipa. Var börjar och slutar min läsning? Jag börjar med bakgrunden.

Förra året tilldelades Kristian Lundberg Ivar Lo-Johanssons pris för romanen Yarden, en helvetesskildring från Malmös hamn, där han beskriver sin omvända klassresa och återkomsten till ett osäkert daglönearbete vid ett bemanningsföretag. Ett svindlande samtidsdokument som blottlägger en ny klass av rättslösa arbetare tvingade till tystnad, övervakning och otrygga anställningar vid uthyrningsföretag – dessa svampar ur jorden som sägs motsvara marknadsekonomins krav på ”flexibilitet”.

Lundberg ser ett nytt statarsamhälle ta form, där lönearbetaren är så alienerad att han saknar språk att uttrycka sitt missnöje, eller så beroende av att arbeta att han tvingas tiga. Den som klagar får inga nya uppdrag. Lundberg teg inte. Han skrev bok. Bemanningsföretaget slutade att ringa.

I den nya romanen, som är en ”fristående uppföljare” till Yarden, ska han berätta allt han tidigare utelämnat. Den verkliga historien, som allt kretsar kring – kärleken. Kvinnan han älskar och återser efter 16 år. Det är bara det att han inte kan tala om kärleken. ”Det är så enkelt, så banalt”, säger han. Och det är det. Ibland så att man tvingas kisa med ögonen.

Som när han för fjortonde gången tar om, tar sats, börjar skriva sin berättelse. Och istället beskriver utsikten från sitt fönster. Vrider på krukväxterna. Skriver hennes namn på en bit papper. Det går inte att berätta om kärleken, bara om hårslingor som förs bakom den älskades öra, blommande körsbärsträd, en änglalik kvinnogestalt. ”Detta är en maskulin historia”, skriver han. Jag är benägen att ge honom rätt.

Lundberg pendlar mellan att underminera diktens förmåga att beskriva livet och diktens möjlighet att skapa mening i sig själv. Det är ett skrivande som rör sig mellan disciplin och vansinne – i ett till synes omöjligt projekt att tvinga in världen i ett begripligt system. ”Om jag inte kan namnge världen finns den inte”, pustar Lundberg mellan de tvångsmässiga upprepningarna.

Och öser rikligt ur sitt minnes grumliga vatten. Det luktar mögel, misär, alkoholångor, skam, skuld. Han söker förankra sig själv i verkligheten, orientera sig bland skuggor, i ständig dialog med sitt förflutna, henne, kärleken. Det ekar av postmodern frustration över alla berättelser som inte får någon röst. Men också desperation över det omöjliga i att skriva – och det omöjliga i att tiga.

I denna smärtsamma process att söka strukturera det omöjliga lösgör sig verkligen en vacker, melankolisk och poetisk prosa. ”Den som talar definierar världen”, skriver han och blottlägger tron på språkets makt, människans förmåga att resa sig.

”Revolutionen måste alltid börja med oss”. Det kan tolkas som både en personlig och politisk uppmaning. Vi måste börja. Och Lundberg börjar. Om och om igen. Var börjar du?