Jordbävningens tunga skalv med påföljande tsunami. En månad har gått sedan den enorma förödelsen i Japan. Idag är över tiotusen döda och nära tjugotusen saknade. Nära en halv miljon människor har blivit hemlösa. Katastrofen har slagit sönder tillvaron för otaliga och satt ett djup hack i bilden av samhällets trygghet.

Men det stannar inte vid de direkta konsekvenserna av havsvågen. Elsystemet slogs ut i Fukushima. Ett av världens säkraste kärnkraftverk befinner sig i regionen och råkade ut för partiell härdsmälta och påföljande explosioner. Myndigheter har gjort sitt yttersta för att lugna befolkningen och förhindra allmän panik. Energibolaget Tepco håller så gott det går inne med information på grund av, som det heter, betydande ekonomiska intressen.

Efterhand som tiden går uppdagas förhållanden och samband. I dagarna rapporterades att det i havet 500 meter utanför det havererade kärnkraftverket Fukushima påvisats mer än 3000 gånger högre nivåer av radioaktiv jod än det tillåtna. Det är skrämmande och visar att strålningsföroreningar sprider sig. Det har också kommit uppgifter om att människor strålskadats även utanför kärnkraftverket.

Ser vi till vår del av världen, så kommer vi givetvis inte att råka ut för någon tsunami i Sverige. Trots det kan vi inte bortse från risker för allvarliga olyckor liksom för det som brukar betecknas som terrorattentat. Med Sveriges aktiva inblandning i militära interventioner runt om i världen ökar förstås risken för landet som måltavla. Det är ett argument för civil, humanitär hjälp som alternativ, men också mot kärnkraft.

Även om vi skulle efterleva vår neutralitetsprincip, numera alliansfrihetsprincip, bättre så innebär kärnkraften ändå alltid en risk. När olyckan är framme får det enorma konsekvenser. Skulle bolagen Vattenfall, Fortum och Eon som äger kärnkraften i Sverige betala marknadsmässiga försäkringspremier, så skulle verksamheten bli direkt olönsam. Talande nog var inte kärnkraftsanläggningarna i Fukushima försäkrade mot de skador som orsakats av jordbävning eller tsunami.

Kärnkraftsenergibolagen i Sverige bekostar en olycka med pengar ur skalbolag med minimala likvida medel. Förut rörde det sig om upp till 3,3 miljarder kronor som bolagen var tvungna att ha tillhanda för skadeståndsanspråk. Under 2009 så höjdes gränsen genom riksdagsbeslut till 12 miljarder kronor. Den ändringen har ännu inte kunnat träda i kraft på grund av att EU:s Pariskonvention först måste ratificeras av samtliga medlemsländer. I vilket fall är summan fortfarande otillräcklig.

Kostnaderna för en ordentlig kärnkraftsolycka kan utan vidare uppgå till belopp av hundratals miljarder kronor. För att inte tala om all skada som inte går att mäta i pengar. Den verkligt stora smällen får samhället och naturen ta. I vanlig ordning är det alltså kortsiktiga vinster och ohållbara system som får företräde med otillräckliga krav på ansvarstagande.

Politikerna är valda av folket för att ta ansvar för samhället och framtiden. Det är ett demokratiskt problem att de är obenägna att ta det ansvaret. Fina ord utan täckning räcker inte särskilt långt, utan det är handling eller ord som leder till handling som räknas. Alltför ofta verkar viljan till makt och egenvinning vara större än viljan till samhällsansvar.

Med anledning av klimathotet har det blivit populärt att argumentera för att vi måste välja kärnkraft för att kunna fasa ut fossila bränslen. Det resonemanget bygger på att vi måste ha ständigt ökad efterfrågan på energi. Det måste vi inte. Kopplingen är intim mellan energianvändning, miljöbelastning och ekonomisk tillväxt. Vi behöver hållbara ekonomiska perspektiv. Tillväxtekonomin är i vilket fall omöjlig, så med rätt inställning och insikter så behöver vi varken välja kärnkraft eller fossila bränslen.

I grunden handlar det här om det ohållbara i ett samhällssystem vars själva grundval heter ekonomisk tillväxt. Det är otaliga mörka moln som radas upp i horisonten, där vi kan se energikris, kollapsande ekosystem, svält, social oro. Lägg till detta allehanda olyckor i storskaliga system, vare sig dessa är i kärnkraftsverk, vattenkraftdammar, gruvdrift, oljeriggar eller annan industri.

Svaret på energikrisen är alltså inte att hitta nya sätt att skapa tillgång till mer energi. Omställning till förnyelsebara energikällor är behövlig, men räcker inte i sig självt. Det är inte rimligt att förse stora delar av dagens och kommande förväntat ökande energibehov genom konvertering av jordbruksmark.

Istället handlar det främst om att vi behöver rationalisera vår energianvändning genom att energieffektivisera och vara resurshushållsamma. Vi kan komma långt med tillräckliga ekonomiska styrmedel. Som exempel bör skatt på energi vara klart högre än idag. Det är smärtsamt, men kom ihåg att problembilden är långt mer smärtsam.

Det framsynta sätt vi kan möta dagens ödesfrågor på är genom att så snabbt som möjligt få till stånd en tillräcklig omställning av samhället. Vår framtid avgörs av om vi lyckas etablera en hållbar ekonomi där vi använder resurser rationellt och lever i respekt och samverkan med natur och människor.

Det är möjligt. Det måste vara möjligt, för annars går världen som vi känner den under och väldigt många av oss som lever här med den. Den utarmade plats som lämnas kvar lär knappast vara något idylliskt semesterparadis att efter väl uträttat värv luta sig tillbaka i. Vi kan bättre, om vi vill. Och det finns all anledning att vilja.