Många som mår dåligt vet inte ens varför. Eller så plågas de av att ständigt misslyckas med att förverkliga den perfektion som har blivit lika med att duga. Många lever med en outsäglig smärta, varje dag. Helt i onödan. Fina människor som går år efter år med självhat och kroppshat. Som istället för att vara aktiva, sociala och glada varelser blir sängliggande, i passivitet och ensamhet.

Jag mådde själv dåligt, helt i onödan. Jag trodde det var genetiskt. Och visst, känsligheten är det. Men om samhället hade verkat stärkande och inte nedbrytande på sköra personer som jag hade det inte behövt bli så. Inga mediciner hade behövt sväljas och ingen terapi genomföras. Och inga diagnoser hade behövt ställas.

Jag har blivit välsignad nog att hitta ut ur det där tillståndet, och jag är tacksam för det varje dag. Min religion, mina nära och kära och en benhård vilja gjorde min lycka, bokstavligt talat. Jag har fått det stöd jag behövde för att göra mentalt motstånd mot det svaga och sjuka som tog över.

Hade jag trott på vården och psykiatrin hade det sett annorlunda ut. ”Du kommer alltid att leva med ångesten, du måste bara lära dig att hantera den”, sa de. Men nej. Den är borta nu, finns inget kvar att hantera. ”Om man har haft återkommande depressioner är risken mycket stor att man hamnar där igen.” Nej, säger jag, det stämmer inte. Tro inte på det.

Men det handlar inte om vården. Utan om det sjuka som gör människor sjuka. Och jag skulle ge så mycket för att i en krönika på 3 600 tecken kunna säga precis vad det är. Men jag vet en sak med säkerhet, och det är att tjejer och kvinnor skulle må hundra gånger bättre om de krav som ställdes på dem var rimliga. Som det är i dag räcker det ju inte att göra sitt bästa. Ingenting räcker till. Så det gäller att sluta följa de där idealen och bli sin egen. Göra sin grej. Jag vet: lätt att säga, svårt att göra. Men fullt genomförbart.

Jag minns en gång när jag var som mest nere. Jag var 19 år och skulle på en fest, och var nära att vända hemåt igen. Men istället tvingade jag mig själv att tänka ”det här ska bli kul”. Det var något av det mest ansträngande jag har gjort, bara att tänka en positiv tanke i allt det jobbiga. Men det fick saker att vända. Jag var bara tvungen att vara lite hård mot mig själv. Att vända skeppet kan vara lika jobbigt som att springa ett maratonlopp. Men det vänder, till slut. Att sen hålla rätt kurs är inte på långa vägar lika svårt.

Jag brukar ofta fråga mig nuförtiden varför man inte gör revolution mot vårt samhälles sjukdomar. Mot kvinnoförtryck, rasism. Det är lättare att förstå varför man inte gör revolution mot den inre smärtan, eftersom den i sig är passiviserande. Och bara den som har upplevt det kan förstå hur vansinnigt ont det kan göra. Jag önskar bara att jag åtminstone också kunde säga vad det beror på att så många mår så dåligt. Men där har jag tyvärr inget svar. Bara den vanliga äckliga känslan av att något är fel i vårt samhälle.

Jag ville skriva något hoppfullt. Säga att det går att komma ur skiten, att bli glad. Som jag. Och sen är det ganska lätt för det mesta. Det blir lätt att leva, kan du tänka dig?