Från att under kalla kriget ha varit
en del i kapprustningen handlar rymdprogram i dag om att ta sig an
gemensamma utmaningar för världens befolkning. Ja, ungefär så
låter det hos rymdforskningens apologeter. Inte minst den globala
uppvärmningen används som återkommande argument. Nasa och svenska
Rymdbolaget skriver gärna om bevakning av oljeutsläpp och forskning
kring partiklar som interagerar i atmosfären.

Lite ironiskt med tanke på de utsläpp
som rymdresor borde vara förknippade med. 1998 startade Buzz Aldrin
(alltid nummer 2) en stiftelse med syfte att privatisera rymden.
Rymdresor skulle bli tillgängliga för alla, var visionen. Snart är
vi där. Den nya upplevelsepresenten kostar visserligen 200 000
dollar men marknadsmekanismerna pressar priset neråt.
Koldioxidutsläppen från den turismen kan vi ännu inte se
omfattningen av, men bara en tur motsvarar flera flygresor mellan
Stockholm och New York.

Miljöproblemen är knappast
rymdhistoriens enda ironi. För att trycka tillbaka kommunisterna i
Vietnam hade Richard Nixon några månader före månlandningen
inlett bombningar av Kambodja och Laos i hemliga Operation Menu, som
dödade tiotusentals och anses ha intensifierat röda khmerernas
terror.

”We came in peace for all mankind”
läste hjältarna från Apollo 11 i juli 1969, mitt under brinnande
krig. Plaketten lämnade de kvar på månen. Där ligger den än i
dag, med Nixons signatur.

2004 lanserade Bush en ny plan för
Nasa, Vision for space exploration. Människans närvaro i rymden
skulle öka. Vi skulle tillbaka till månen före 2018 och börja
bygga en permanent månbas 2020. Obama bytte riktning men ökade
likväl Nasas budget. I år är den på 19 miljarder dollar.

De storstilade projekten kanske sticker
i ögonen på folk som inte kan betala huslånen efter finanskrisen
men är logiska med tanke på att den unipolära situationen inte är
konstant. USA fruktar att mista sin position som enda stormakt. Med
all rätt.

Amerikanska dokument som läckte från
Wikileaks tidigare i år visar att ett nytt hot om kapprustning kan
vänta runt hörnet. 2007 genomförde Kina missilattacker mot sina
egna satelliter i rymden. Ett ”vetenskapligt experiment”, påstod
man. Snarare en styrkedemonstration.

Kinas förste man i rymden, Yang Liwei,
sköts upp 2003. Om några år är det dags för den första
kinesiska månfärden. Kina har börjat rucka på maktbalansen och
det insåg Bush. Inte konstigt att Obamas beslut att stoppa
månplanerna mötte sådant motstånd. Republikanen Richard Shelby
beskrev visionen som ”vår nations enda chans att fortsätta som
ledare i mänskliga rymdfärder”.

Rymdpolitik handlar om mycket mer än
att upptäcka liv på andra planeter och lära oss om vår egen planet. Vapenskrammel
och övervakning är två viktiga syften i en värld som lever under
Hobbes devis om allas krig mot alla.

Rymd och krig hör ihop. I USA har
kopplingen mellan civil och militär forskning alltid funnits. Å ena
sidan väderförutsägelser, å andra sidan störning av
fiendekommunikation.

Gränserna är flytande även i
Sverige. Rymdbolaget utvecklar övervakningssystem som kan användas
för att hitta oljeutsläpp till havs, förhindra smuggling eller
upptäcka papperslösa. Och företagets verksamhet vid Neat i Kiruna är
direkt förknippat med krig. Här testas de förarlösa plan som
släpper bomber över oskyldiga afghaner. Men det är förstås lika
logiskt som Nixons fredsbudskap till främmande varelser på månen.