Moomsteatern lanserar sin uppsättning av Lida som en rysande thriller där kårarna går från kyliga till is. De undrar om vi vågar bli inlåsta hos Miss Annie Wilkes?

Som skräckfilmsfantast och Stephen King-entusiast vill jag mer än gärna möta Annie Wilkes på nära håll. Och jag vill bli skrämd på samma nagelbitande och upprörande sätt som när jag såg filmen Lida och Kathy Bates – som jag sen för övrigt och evigt alltid kom att förknippa med galna Annie.

Att göra skräck på teatern är nog så knepigt. Tricks, specialeffekter och snabba klipp som lätt stegrar spänningen i filmens värld funkar ju inte här. Istället får teatern arbeta med skådespeleriet och närheten till publiken. Och det är inte så lätt att ingjuta rädsla hos garvade skräckfilmsfantaster. Därför blir i alla fall inte jag rädd. Men nog sagt om det.

Förutom bristen på rädsla så är nämligen Moomsteaterns Lida full av förtjänster. Skådespelarna först och främst, de gör ett fantastiskt jobb, liksom regissören Per Thörnquist.

Jag tror på Jonas Karlströms ångest och hans smärta, när han som författaren Paul Sheldon ligger med krossade ben efter en bilolycka, fast på en ödslig gård hos sin största beundrarinna.

Jag lider med honom när han släpar sig fram på golvet, när han desperat ber om mer medicin och allt eftersom tiden går kommer till insikt om precis hur galen hans fan är. Gunilla Ericsson, som Annie, är precis så lakonisk och obehaglig som jag förväntar mig. Hennes plötsliga raseriutbrott träffar alldeles rätt.

Moomsteatern håller sig nära grundstoryn. Annie håller alltså Paul fången efter att ha haft den stora turen att rädda författaren efter en bilolycka som inträffade i närheten av hennes hem.

Under Pauls konvalescens läser hon hans senaste bok i serien om 1800-talshjältinnan Lida. Dessvärre slutar boken med att Lida dör i barnsäng och det kan inte Annie acceptera. Mer eller mindre under dödshot tvingar hon författaren att skriva en ny bok, där Lida återuppstår.

Lida är ett kammarspel som till stor del utspelar sig i rummet där författaren hålls fången.

På scen betyder det en säng, ett bord, en stol och en knarrande dörr. Men scenlösningen är finurlig ska det visa sig, eftersom väggarna består av en slags väv som i rätt ljus blir genomskinlig och därmed visar ytterligare rum och korridorer. Det är mycket effektivt, för det ökar på stämningen av ödslighet och känslan av att vara inlåst i ett stort hus med en galning som kan lura i vilket hörn som helst. Man har också jobbat med ljud- och ljuseffekter på ett effektivt sätt. Spelande skuggor och mörker bryts plötsligt med kliniskt starkt ljus som sticker i ögonen. Meningar återupprepas som ett mantra och skrivmaskinsknatter ljuder ur högtalarna. Det är mycket snyggt gjort.

Lida på teatern är inte skräck, men ångest, och det är gott nog.