Den 3 april var det 20 år sedan en av 1900-talets viktigaste författare Graham Greene dog 1991. Hans böcker, om än av varierande kvalitet, sammanfattar också 1900-talets historia: från mellankrigstidens depressionsår, andra världskriget och den nazistiska ondskan, till kalla krigets uppdelning av världen i öst och väst, och befrielsekampen i tredje världen.

Många gånger nämndes Greene som värdig mottagare av Nobelpriset, men fick det aldrig, kanske för att han ansågs för kommersiell.

Graham Greene föddes 1904 i ett överklasshem i Berkhamsted i centrala England. Efter en olycklig tonårstid med flera misslyckade självmordsförsök (bland annat genom att spela rysk roulett), fick Greene en examen som historiker, men började snart arbeta som journalist, tills han så småningom kunde försörja sig som romanförfattare.

Genombrottet blev med thrillern Brighton rock (1938) om den 17-årige ligisten Pinkie och hans våldsamma gäng som härjar i den engelska kuststaden.

Som 21-årig student i Oxford 1925 hade Graham Greene gått med i det brittiska kommunistpartiet, men efter en månad tröttnade han och lämnade partiet. Han skulle aldrig mer ägna sig åt organiserad politik, men i alla hans böcker kan man spåra författarens marxistiska samhällssyn.

Kritiken mot amerikansk och europeisk imperialism är uppenbar i böcker som Den stillsamme amerikanen (The quiet american, 1955) om Vietnamkriget, och klasskampen genomsyrar romaner som Ett slagfält (It’s a battlefield, 1934), och De skeppsbrutna (England made me, 1935).

Den sistnämnda utspelar sig trots sitt namn huvudsakligen i Sverige. Greene hade flyttat till Stockholm 1933 för att i egenskap av journalist skriva en biografi om den svenske finansmannen Ivar Kreuger, vars självmord året innan hade blivit en världsnyhet. Istället blev det en roman om en mäktig svensk affärsmagnat vid namn Krogh, som inte drog sig för de mest smutsiga och kriminella metoderna till framgång.

Annars är Greene också känd för att ha varit djupt troende katolik, vilket märks i många av hans böcker. Men man behöver inte vara kristen för att uppskatta den vackra kärlekshistorien Slutet på historien (The end of the affair, 1951), och det religiösa budskapet i romanen Makten och härligheten (The power and the glory, 1940) gick den katolska kyrkan förbi, som fördömde boken som blasfemisk.

Greene konverterade från protestantismen till katolicismen 1926. En avgörande anledning var för att kunna gifta sig med katoliken Vivien Dayrell-Browning, som blev hans enda hustru, även om han hade många älskarinnor. 

Men det var också en annan aspekt som lockade med katolicismen – tanken på en mer förstående gud som inte var så sträng som den protestantiska utan kunde ge honom syndernas förlåtelse.

Men Greene var ingen dogmatisk katolik som underordnade sig Vatikanen. Tvärtom kritiserade han ofta kyrkan och dess korrupta präster och biskopar, på samma sätt som han som socialist var kritisk mot Sovjetunionen, inte minst för hur de ryska författarna förföljdes och censurerades.

Och även om katolicismen och kommunismen i realiteten bildade två fientliga läger mot varandra, menade Greene att det inte skulle behöva vara så. När han träffade Gorbatjov 1987 berättade Greene för den sovjetiska ledaren: ”Jag har en dröm, att innan jag dör, kommer Sovjetunionen ha en ambassadör i Vatikanen som kan ge påven goda råd.”

Greenes båda sidor som katolik respektive socialist, och de privata grubblerier det medförde, framgår tydligast i hans roman Monsignor Quixote (1982), där han låter sina egna tankar om religionen och socialismen manifesteras i bokens två huvudpersoner: en katolsk präst och en kommunistisk politiker.

Det är en modern tappning av Don Quixote förlagd till Spanien efter Francos död, där prästen och kommunisten, likt sina föregångare i Cervantes riddarroman, reser runt i landet, dricker vin och diskuterar stora världsfrågor, religion och politik. Båda är djupt troende, men den ene tror på ett liv i paradiset efter döden, medan den andre tror på ett framtida kommunistiskt paradis på jorden.

Graham Greene hann också med en kortare karriär som hemlig agent. Under andra världskriget blev han värvad av brittiska MI6 för att under täckmantel av journalist verka som spion i Sierra Leone. Men det var ett tråkigt kontorsjobb tyckte han, och Greene sa upp sig 1944, till sin chef Kim Philbys stora besvikelse.

Att Philby fattat tycke för den vänsterintellektuelle Graham Greene var inte så konstigt. 1963 avslöjades att Kim Philby var en dubbelagent som sedan 1930-talet arbetat för Sovjetunionen. Nu tvingades Philby fly till Sovjet, och medan han fördömdes som landsförrädare i England, var Graham Greene en av de få som försvarade honom. ”Han förrådde sitt land – jo, kanske gjorde han det, men vem av oss har inte förrått något eller någon som är betydligt viktigare än ett land?” skriver Greene i förordet till Philbys memoarer My silent war (1968).

Kim Philbys öde inspirerade också Graham Greene till att skriva sin i mitt tycke allra bästa bok Den mänskliga faktorn (1978), om en brittisk dubbelagent som efter att det avslöjats att han arbetat för Sovjet tvingas fly för sitt liv österut över järnridån till säkerheten i Moskva. Ett alternativ till alla kalla krigets spionromaner där ryssarna alltid är onda och folk flyr till väst.

Många av Greenes böcker är kanske mer kända som filmer, som Vår man i Havanna med Alec Guinness i huvudrollen som den brittiska spionen som bara fantiserar ihop sina rapporter till London. Boken skrevs 1958 men filmen spelades in på plats i Kuba 1959, alldeles efter revolutionens seger, där Greene och Guinness hängde med Fidel Castro som uppskattade att filmen visade på den gamla Batista-regimens korruption.

Några år senare återvände Greene till Kuba på semester, återigen välkomnad av Fidel Castro. Greene skrev hem i ett brev till sin älskarinna Catherine Walston att ”han är den enda av de ’Stora Män’ jag har träffat som jag verkligen gillar och beundrar”.

De flesta av Greenes böcker har blivit filmatiserade, men ett av hans mest kända verk skrevs faktiskt direkt för vita duken: Den tredje mannen, en klassisk film noir som utspelar sig i efterkrigstidens Wien, inspelad i autentisk miljö bland stadens ruiner 1948. Skurken Harry Lime, spelad av Orson Welles, gör stora pengar på att sälja dåligt penicillin på svarta marknaden. Men patienterna blir inte friskare utan dör av det.

Wien var på den här tiden, precis som Berlin, uppdelat av segermakterna i fyra ockupationszoner; en sovjetisk, en amerikansk, en brittisk och en fransk. Men i kloakerna kunde man röra sig fritt under staden, och här utspelar sig filmens dramatiska slutscen med en jakt i tunnlarna. När jag var i Wien i somras fanns det möjlighet att ta en guidad tur nere i kloaktunnlarna och följa i den tredje mannens fotspår.