I dag är tre av landets lärosäten för högre studier (Göteborgs universitet, Mälardalens högskola och Högskolan i Gävle) miljöcertifierade. Enligt skolorna själva innebär det bland annat att de ska ”minimera negativ miljöpåverkan” och tillämpa ”miljöperspektiv” inom utbildning och forskning.

Vid en närmre läsning visar sig uttrycket ”minimera negativ miljöpåverkan” användas synonymt med begrepp som ”miljövänlig” och ”hållbar utveckling.” Att släcka lampor och göra tvåsidiga utskrifter är exempel på miljövänlighet. Att beställa nya apparater är hållbarhetsarbete.

Högskolans miljöcertifiering kräver även att den mesta av utbildningen ska genomsyras av hållbarhetens tanke. Det låter holistiskt som österländsk filosofi, men i verkligheten är idén höljd i dunkel och framgår inte ens i högskolans viktigaste styrdokument: kursplanerna.

Om man kastar ett öga på kursupplägg och litteratur förstår man att miljömedvetenheten i bästa fall är ett perspektiv som adderas – inte genomsyrar. Ungefär som genusperspektivet när det var på modet.

Fast det är kanske logiskt. Jag menar, om hållbarhet (liksom genus) skulle genomsyra en kurs som är sprungen ur exploateringens diskurs skulle den väl bli något annat? Dra bara en parallell till (den androcentriska) filosofins historia. Den kan förvisso läsas kritiskt med feministiska linser, men den kan aldrig bli kvinnornas historia: aldrig mänsklighetens historia.

Så vad är hållbart lärande? Vad är en hållbar utveckling? Det framgår i alla fall inte av offentliga styrdokument hos de ”hållbara högskolorna.” Det finns många fina begrepp och teorier, men de har sällan någon konkret förankring.

Glappet mellan orden (representationen) och verkligheten (erfarenheten) gör det svårt att leva som man lär. Och hållbarhetens undervisning borde väl handla om just detta: att förvandla lärandet till verklighet? Pedagogiken har länge visat att människan lär bäst i sociala sammanhang och genom att delta i verkliga situationer. Men den hållbara högskolan är helt enkelt inte där. I verkligheten.

Hållbara skolor som undervisar med verkligheten som klassrum får man fortfarande söka bortom den akademiska världen. Den praktiskt orienterade läran permakultur till exempel; den handlar om ekologiskt förankrad kunskap på riktigt (oavsett om det planteras bärbuskar, återvinns eller skapas sociala mötesplatser). I vår kultur är det dessvärre svårt att hitta så många fler exempel. Och världen bortom kulturens egna kunskapsprocesser är svårtillgänglig.

Kritisk teori brukade ifrågasätta kunskapsproduktionen utifrån radikala perspektiv. Nu är det åter dags att ställa didaktiska frågor. Vad är det skolan lär oss? Hur? Och sist men viktigast: varför?