Låt oss reflektera ett varv kring symboliska massaktioner, som att släcka lampan en timme eller avstå shopping under en av årets alla dagar. Vad signalerar det politiskt och vad förändrar det på riktigt?

Med handen på hjärtat har jag svårt att se liknande symbolaktioner som något annat än ett hycklande, ett spel för gallerierna, eller ett meningslöst försök att (endast tillfälligt) konstruera något som inte är men borde vara.

När det kommer till miljöpolitik har den symboliska aktivismen fundamentala likheter med det lagstiftade naturskyddet, för att dra en specifik jämförelse till naturreservatets idé. I båda fallen saknas helheten och liksom Earth Hour är reservatet en politisk konstruktion vars blotta vara bekräftar och legitimerar exploatering som praxis. Det är inte miljövänligt utan naturfientligt.

Enligt diskursen kan naturen bara skyddas genom att segregeras enligt konstens alla regler. Metoderna tas för givna och reflektioner om vart resonemanget leder lyser med oroväckande frånvaro. Är det meningen att naturen ska skyddas från människan eller industrin? Kapitalismen eller kulturen? Om det finns ett behov av att skydda det övriga livskollektivet från oss själva har vi all anledning att ställa oss de djupaste frågor om vilka vi är. Vem har människan blivit? Vart har utvecklingen fört henne?

Det är på många sätt en gåta varför de ”miljömedvetna” är så ensidigt eniga om naturreservatets förträfflighet. Metoden har misslycktas historiskt, globalt och monumentalt med sin viktigaste uppgift. (Att hålla gruv- och oljebolag, biopirater och andra plundrare borta).

Det som borde belysas holistiskt blir sakpolitiskt och motverkar syftet. Av historien har vi intet lärt. Exemplen talar sitt tydliga språk: från naturreservatet Yosemite i 1800-talets USA till nationalparken Yasuni i dagens Ecuador.

Att segregera människan från naturen ökar alienationen. Och ursprungsfolken (med sin ovärderliga kunskap) utrotas fortfarande systematiskt medan bolagen tar kontrollen över reservatens naturresurser (detta äckliga utilitaristiska begrepp).

Nu står vi här på historiens rand och försöker skapa en hållbar utveckling (den begreppsliga världens största paradox). Men för det krävs något annat än symboliska skenaktioner och undantagstillståndets politik.

Missförstå mig rätt. Jag tar inte ställning mot naturskydd i en tid av hämningslös rovdrift, tvärtom. Jag vill bara se en omställning som värnar livet på riktigt och inte selektivt. En som gör exploatering till undantag och ifrågasätter de myter som integrerats i civilisationens chimära triumf.

Vår diskursiva (miss)förståelse av oss själva har kort sagt satt oss i skiten. Men ingen människa en ö. Inget är liv en isolerad företeelse. Separationen sitter i huvudet.