Olyckans kreatur kommer i Japans fall utifrån; ovanifrån (USA:s två atombomber), inifrån (terrorattentatet i Tokyos tunnelbana i mitten av nittiotalet) och nu, senast, från havet (jordbävningen och dess efterföljande tsunami). Städer har utplånats, människor saknas i tusental, boskap, ägodelar och minnen har dränkts för alltid. Kärnkraftverken längs med stillahavskusten är en hårsmån från en katastrof utan motstycke sedan Tjernobyl.

Kärnkraftverken svarade inte hundraprocentigt på de signaler som naturkatastrofen medförde, vilket ånyo visar världen att kontrollen över den härskande energipolitiken är bortom människans vakande hand. Med förödelsen, döden och sorgen i Japan intill sig håller inte längre argument som vill göra gällande att kärnkraft är det minst skadliga energipolitiska alternativet. Det är uppenbarligen skadligt nog.

I botten av den lika globala som ohållbara energipolitiska utvecklingen skymtas främst två aspekter: gränslös energiförbrukning och tillväxttro med spår av religiös fundamentalism. Japan, och kanske främst Tokyo, har blivit synonymt med den urbana utopin. Bilden av storstaden Tokyo som utmanas av naturens urkrafter bränner till i allas våra inren. Det som sätter Tokyos existens på spel utmanar oss alla, politiskt som mentalt. Neonskyltarnas eviga natt, flimrande medieutbud på bussar och tåg, staden i ljus.

Vem som tänder stadens lampor tycks ingen längre veta. Att moder jord inte orkar hålla det tempo som den moderna människans glupska energiförbrukning kräver hamnar allt längre ner på agendan. Tillväxten, den nya Bibeln, ifrågasätts inte längre inom den politiska kulturdebatten, ”vänstern” (läs socialdemokrater) ser den som ett nödvändigt ont och samtliga samhällsskikt från öst till väst, nord till syd, övertygas om att exploatering är vägen till lycka.

Men innan vallen för en ohållbar klimatpolitisk situation rämnar bör tillväxtkramarna se sig i spegeln: Är tillväxt verkligen svaret på framtidens existentiella gåta? Den senaste tragedin bör, när Japan är mentalt och fysiskt redo, leda till en debatt om människan och energin. Är det värt att upprätthålla ett samhällsbygge som kräver livsfarligt radioaktivt kärnavfall instängt i bergsmassiv, att förmultna under en hundra tusen år lång period? Svenska politiker är skyldiga sina väljare svaret på följdfrågan (som i högsta grad gäller den ekologiskt förskonade världen nära Nordpolen): Är det hållbart att med klimatförändringarna hack i häl resa nya kärnkraftverk?