”Musik kan ge politiken patos” | Fria.Nu
Fria Tidningen

”Musik kan ge politiken patos”

Outtalade regler gör det svårt för konstnärer att ta politisk ställning. Men det finns konstnärer och musiker som medvetet bryter mot reglerna. Uttalade ställningstaganden kan sätta konsten i ett större sammanhang, menar Doktor Kosmos frontfigur Uje Brandelius.

Under biennalen i Sao Paolo 2010 försökte den argentinske konstnären Roberto Jacoby använda sitt tilldelade utrymme för att sprida valpropaganda för Dilma Rousseff, det brasilianska arbetarpartiets kandidat som Lulas efterträdare. Konstverket, El alma nunca piensa sin imagen (Själen kan inte tänka utan bilder), täcktes över och plockades ner av biennalens curatorer. Enligt ett domstolsbeslut får en offentligt finansierad institution inte ta ställning i ett parlamentsval. 2010 års biennal påstod sig annars vara förankrad i idén att det är omöjligt att separera konst och politik.

När jag träffar Fia-Stina Sandlund under årets filmfestival i Göteborg berättar hon om egna erfarenheter av att i ett konstverk ta ställning för en viss politisk inriktning, till exempel i F!-aid där en teckning av Gudrun Schyman auktionerades ut till högstbjudande och intäkterna gick till partiet.

– Alla konstnärer antas underförstått vara någon slags vänster, säger hon. Samtidigt får man inte säga det rakt ut i ett konstverk. Konstnärer ska vara analytiska och betraktande och framför allt ställa kritiska frågor, men vara försiktiga med att tycka något.

Fia-Stina Sandlund är intresserad av outtalade regler – vad man får och inte får göra som konstnär. Reaktioner på hennes konst och på aktioner med gruppen Ja! har gått ut på att om hon i ett verk ensidigt tar ställning så är det inte konst, i alla fall inte bra konst.

– Men jag vill gärna göra påståenden och ställa frågor i samma verk, när man gör så blir det intressant, tycker jag.

De outtalade reglerna om att inte ta politisk ställning i ett konstverk framförs i recensioner, enskilda samtal, urvalsprocesser och domstolsbeslut. Hur ser det ut inom andra konstformer? ”Popvänstern” myntades av Timbro-högern och var från början en nedsättande benämning på musiker som uttalade sig i politiska frågor.

– De var avundsjuka för att vi hade alla bra band, säger Uje Brandelius, sångare i Doktor Kosmos.

Sedan över ett år tillbaka driver han musik- och diskussionsklubben Popvänstern. Jag besöker honom på hans arbetsplats i Riksdagshuset där han arbetar som pressekreterare för Vänsterpartiet.

– När jag fick jobbet som pressekreterare hamnade jag i en unik position, som en länk mellan två världar: på vardagar skriver jag debattinlägg som Lars Ohly signerar, på kvällar och helger står jag på scen med ett band. Jag känner en massa folk i båda dessa världar. Vem om inte jag ska starta en klubb som förenar bra debatt med bra musik?

Popvänstern äger rum på Pet Sounds bar i Stockholm den första torsdagen i månaden. Varje kväll har ett tema, som vänsterns inställning till islam eller om sossar verkligen är vänster. Uje Brandelius frågar ut gästerna och i dj-båset står olika indiepopmusiker, som Dennis Lyxzén eller Marit Bergman, och spelar låtar.

– En bra kväll på krogen ska innehålla ett skönt, klargörande gräl, säger Uje. Min roll som utfrågare är att tvinga gästerna att ta ställning, och berätta tydligt var de står i olika frågor.

Varför tror du att det förekommer kritik mot musik som alltför tydligt tar politisk ställning?

– Bra musik är 95 procent känsla, inte så mycket analys. Vår musik i Doktor Kosmos är kanske 70 procent känsla. Bra musik är dubbeltydig, precis som poesi är den symbolisk, men politik ska vara konkret. Sedan vill man att ens musik ska tala till fler än de som röstar på samma parti som en själv, man vill inte vara husband åt bara ett visst parti.

Vad kan musik då vinna på att närma sig politiken? Och omvänt, vad kan politiken få av ett närmande till musik?

– Politiken skulle kunna ha mer patos, det som får folk engagerade. Politiker kan lära sig patos av musiken, i sättet att tala till folks känslor. Och musiker å sin sida kan känna upprördhet över vad politiken gör med samhället, det ger engagemang och en massa energi åt musikern, liksom åt publiken, och det sätter också musiken i ett större sammanhang.

Där konst i en modernistisk tappning antas stå oberoende av tid, plats och större sammanhang – den är lika bra var som helst och när som helst – så vill den samtida konsten erkänna sitt beroende av kontexten för hur den tolkas. Men konstverket självt är fortfarande högre och renare än konstnären som arbetat fram det – att konstverkets autonomi ses som frihet från påverkan av till exempel konstnärens politiska övertygelser borde, om samtidskonsten var konsekvent, ses som en kvardröjande modernistisk vidskepelse snarare än som ett kvalitetsmått.

I klubben Popvänstern framstår inte en intensiv diskussion mellan olika vänsterståndpunkter som om vänstern vore splittrad, tvärtom verkar diskussionens inramning av musik och klubb bidra med en känsla av att självkritik och intern debatt – ”det sköna grälet”, levandegör vänstern.

Om vänsterdebattörer från mediernas kultursidor kan delta i den diskussionen utifrån sina redovisade personliga ståndpunkter – varför inte musiker eller konstnärer också, i de kanaler de äger tillträde till?b

Fakta: 

Mer politisk konst

• Nästa Popvänsterklubb hålls den 7 april, ämnet för kvällen är ännu inte klart. Boken Popvänstern skrevs av Erik Zsiga 2004.

• Föreningen Ja är en separatistisk förening för konstarbetare vars verksamhet har sin utgångspunkt i feminism med ett intersektionellt perspektiv. Läs mer på www.foreningenja.org.

• Se även artikeln om den polska vänstern och konsten i förra numret av Fria Tidningen (20/2010).

Annons

Rekommenderade artiklar

Social konst bygger gemenskap

I Houston har konstnärer och boende tillsammans upprustat det eftersatta Third Ward utan att det lett till gentrifiering. Kalle Brolin har träffat en av de medverkande i konstprojektet Project Row Houses, som pågått oavbrutet sedan 20 år tillbaka.

Fria Tidningen

© 2018 Fria.Nu