– Personer som lever åtskilda i det sociala rummet lever också åtskilda i det fysiska, urbana rummet, men utanförskap är ett knepigt ord, menar Ove Sernhede, uttrycket signalerar att tillvaron på samhällets marginal skulle vara självvald.

Hans senaste bok antologin Förorten, skolan och ungdomskulturen handlar om förhållandet mellan lärandet i skolan och det lärande som äger rum i de ungas egna kulturer. Mer känd är kanske dock Ove för sin uppmärksammade bok Alienation is my nation om hiphop och unga mäns utanförskap.

Ove Sernhede pratar om en social exkludering som har med strukturer att göra. I till exempel förorten Hjällbo i Göteborg är det mer än 35 procent av ungdomarna mellan 20 och 25 år som varken har jobb eller skola att gå till. Han säger att man ofta försöker förklara detta med individens egna brister.

– När det inte finns några jobb förväntas folk bli entreprenörer, säger han.

Hur många av invånarna i så kallade utsatta förorter som står utanför den etablerade och reglerade arbetsmarknaden beror på hur man räknar. Men enligt Ove är det klart är att stora grupper får förlita sig på svartjobb för sin försörjning. Inte sällan utför de hushållsnära tjänster hos den nyrika medelklassen i innerstan, säger han.

– När jag åker spårvagn till mitt kontor i förorten möter jag mammor och pappor till ungdomar jag intervjuat, då skall de till centrala stadsdelar för att städa och kratta i rabatterna.

Ungdomar från stigmatiserade områden berättar ofta att de känner sig som andra klassens medborgare. Ove Sernhede säger att välfärdssamhället inte är vad det en gång var, något har skett med omvandlingen av Sverige. Det är inte bara ekonomin, marknadsstyrning, EU-anpassningen och globaliseringen.

– Sverige har ömsat skinn och en ny moral som gör den enskilda individen ansvarig har brett ut sig, säger han.

Centrum för urbana studier vid Göteborgs universitet, där Ove Sernhede jobbar, ligger vid Hammarkulletorget i Göteborg. Universiteten blir viktigare och viktigare i storstäderna och Ove menar att de flesta universitet är rena cityuniversitet, alla byggnaderna ligger i city och utbildningen är förlagd till city. Placeringen fångar bara in grupper som traditionellt sett söker sig till universiteten. Han menar att i satsningarna på kunskapsstaden Göteborg har vissa blivit vinnare och andra förlorare.

– Det kan inte kallas kunskapsstad om inte alla resurser tas tillvara. I förorten finns mycket kunskap som inte uppmärksammas, säger han.

Ove Sernhede pratar om en stigmatisering av vissa stadsdelar. En ny typ av stigmatisering som uppkommit i och med den nya stadsomvandlingen. Redan på 1970-talet uppfattades miljonprogrammen som socialt annorlunda områden med outhyrda lägenheter och sociala problem. Idag är det snarare en etnisk annanhet som står i förgrunden för stigmatiseringen, förklarar han.

– Jämför vi de välbärgade villaområdena med förortsområdena är det helt olika världar, inkomstmässigt och statusmässigt.

Han menar att de som inte givits plats i det post-industriella samhället, som inte fyller någon egentlig funktion i ekonomin, är de som bor i de stigmatiserade områdena.

– De framstår som problem. Det är också därför de skall övervakas. Dagens förortsproblem ses som polisiära problem, inte sociala, säger Ove.

Han berättar att man på 1970-och 80-talen satsade på sociala insatser istället. Nu försöker man lösa förortsproblemet med högre polisnärvaro, förklarar han.

– När samhället förändras som det gjort de senaste 20 åren skapas det en sociala oro i hela samhället, alla delar av befolkningen. Men bilden av förorten är demoniserad och ligger långt ifrån verkligheten.

Han berättar att bland förortsungdomarna han kommer i kontakt med är språkkunskaperna ofta breda och många har kontaktnät som sträcker sig över hela världen. Men att detta inte ses som en resurs av samhället eller skolan.

– Många boende i förorten uppger istället andra adresser när de söker jobb, för att inte bli stämplade efter vilket område de bor i, säger han och förklarar att när ett område betraktas som dåligt leder det till att människor som bor där betraktar sig själva som dåliga. Med det sänkta självförtroendet går det till exempel sämre för barnen och ungdomarna i skolan.

Ove Sernhede menar att det blir ännu mer problematiskt i och med att skolorna inte är likvärdiga längre.

– På 70 och 80-talen spelade det till exempel ingen roll vilken skola du gick i. Då hade snarare föräldrarnas utbildning med barnens betyg att göra. I dag handlar det mycket mer om skolans plats och därmed i vilket område skolan ligger. Skolan pratar ofta om att alla är lika värda. För att understryka detta skickas ungdomar från förorten att umgås med ungdomar från finare villaområden. Då märker förortsungdomarna ännu tydligare att de är utanför och att de inte är lika mycket värda, menar Ove. Han berättar att ungdomar han pratat med detta om säger att de helst skulle slippa sådana möten.

Många ungdomar i förorter uppfattar det också som att skolan inte är någonting för dem. Ove ger exemplet att om en av ungdomarna har en granne med utbildning från flera olika universitet i, säg, Iran och Paris men ändå inte får något jobb på grund av var de kommer ifrån eller vilken stadsdel de bor i, gör det att ungdomarna känner att de själva inte har särskilt stora chanser.

Enligt Ove räcker det inte med pedagogik och insatser. Resurserna i stort måste fördelas så att marginaliserade grupper får större möjligheter.

– Segregation är ett resultat av att vi låtit denna uppdelning av staden ske. Skolan ska kompensera för sociala skillnader mellan elever. Men när det blir så stora sociala skillnader som vi har i dag, då lyckas inte skolan kompensera detta, säger han.

Ungdomarna som Ove Sernhede intervjuade i boken Alienation is my nation, försökte alla hitta nischer i musik, dans och teater. De ville komma någonstans själva men också uppvärdera den egna stadsdelen. Ove tror inte att det är en lösning i längden.

– Alla kan inte dansa breakdance, vi kan inte lösa segregationen med hip hop, det behövs att vi alla tar de politiska målen om en socialt hållbar stad på allvar.

Vad är viktigaste för förortsungdomarna som du träffar?

– Att de blir respekterade för de de är och att de ges en plats i samhället, att de blir behövda, säger Ove Sernhede.