Regeringens nya överenskommelse med Miljöpartiet om migrationspolitiken innebär bland annat att papperslösa i framtiden ska få rätt till vård och skola. Maja Sager, doktor i genusvetenskap vid Lunds universitet, som är aktuell med en avhandling om utvisningshotade asylsökande som har gått under jorden, är positiv till att de papperslösa får sociala rättigheter.

– Den negativa konsekvensen kan bli att det växer fram ett parallellsamhälle där de papperslösa ändå inte har samma rättigheter på arbetsmarknaden. Det är väldigt dåligt. Och överenskommelsen förändrar inte den restriktiva asylpolitik som är grundproblemet i de papperslösas situation. Men utökade sociala rättigheter innebär en enklare vardagstillvaro för enskilda människor, och det har ju ett stort värde i sig, säger Maja Sager.

Maja Sager har i sin avhandling intervjuat asylsökande som fått avslag på sin ansökan och som lever som gömda i Sverige, och hon diskuterar hur avsaknaden av sociala rättigheter påverkar de asylsökandes livssituation.

– Rädslan för att bli hittad i kombination med bristen på uppehållstillstånd påverkar varenda aspekt av livet. Personerna jag har intervjuat berättar till exempel om otryggheten på arbetsmarknaden, ute på stan och hur de känner sig begränsade i sina möjligheter att utöva föräldraskapet och ge trygghet till sina barn. En kvinna beskriver det som att livet står på paus, att hon inte kan planera och drömma om framtiden, säger Maja Sager.

Men avhandlingen visar också hur de papperslösa tillsammans med släkt, familj och det civila samhället hela tiden tänjer på gränserna för vad det innebär att vara papperslös. Maja Sager nämner till exempel arbetet med att ge papperslösa tillgång till sjukvård och nätverk som ger barnen möjlighet att gå i skola.

– I det lokala vardagslivet skapas hela tiden alternativa former för inkludering som gör att man tänjer på vad det innebär att vara papperslös. En del av de papperslösa deltog till exempel i kampanjarbetet för amnestin för några år sedan vilket innebär att utöva någon form av aktivt medborgarskap, säger Maja Sager.

Sager är själv aktiv inom Asylgruppen i Malmö, och intervjuerna med utvisningshotade asylsökande gjordes åren efter uppropet om amnesti för gömda flyktingar 2005, vilket ledde till en tillfällig lag som gav uppehållstillstånd till flera barnfamiljer. Maja Sager ser kampanjen som en brytpunkt för synen på de papperslösa i Sverige.

– Innan amnestikampanjen och debatten om apatiska barn var det en grupp som hade begränsad synlighet, men nu fick de papperslösa en ökad synlighet.

Maja Sager ser att de papperslösas situation har förbättrats i takt med att synligheten har ökat. I dag finns möjlighet att söka sjukvård och organisera sig fackligt i en del fackförbund i Sverige. Men i länder som Spanien har de papperslösa länge varit en integrerad del av samhället och har rätt att gå i skolan, söka sjukvård och får stöd av spanska fackföreningar.

– I Spanien har de papperslösas roll som arbetskraft i jordbruket varit väldigt avgörande, och det börjar växa fram sådana sektorer i Sverige också. En anledning till att gränsdragningen är starkare i Sverige kan vara att den svenska välfärdsstaten har mer att erbjuda sina medborgare. Erbjuder den allmänna sjukvården inte så mycket kanske man inte heller känner att man behöver bevaka den lika starkt.

Även om Maja Sager hoppas att regeringens och Miljöpartiets överenskommelse kan leda till att papperslösa i Sverige får ett enklare vardagsliv, ser hon också risker med regeringens ökade fokus på arbetskraftsinvandring.

– Det är bra att öppna för olika möjligheter att ta sig hit, men det kan också ses som en uppmaning till flyktingarna att byta spår och bli arbetskraftsinvandrare. Flyktingar som är arbetsföra kan göra det, men som en kvinna som jag intervjuade uttryckte det ”vad händer med min pappa som är 73 år när han kommer – vad ska han göra?”. Ett arbetstillstånd är inte heller samma sak som ett permanent uppehållstillstånd och många flyktingar har ett stort behov av både skydd och ett erkännande för de upplevelser de har bakom sig.