I onsdags (9/2), höll ABF en föreläsning som behandlade klassbegreppet, hur vi tänker och talar om klass i dag. En av debattörerna, riksdagsledamoten Josefin Brink (V) kritiserade både sitt eget parti och socialdemokraterna för att ha stirrat sig blinda på social rörlighet och på att barn från arbetarklassen ska studera vidare på universitet. Brink menade att dessa frågor självklart var mycket angelägna men att fokuseringen på dem också har bidragit till att dels stigmatisera de yrken som inte kräver högre studier, dels dra fokus från kampen för att utjämna status och inkomstskillnader inom arbetsmarknaden
Brinks kritik genljuder fortfarande när jag läser igenom antologin Från förort till framgång som i dagarna ges ut gratis till niondeklassare i så kallade problemområden som Biskopsgården, Kortedala och Bergsjön. Boken ges ut av den ideella föreningen Miljonprogrammet och samlar 26 personer som alla har växt upp i förorten och som nu delar med sig av sina livs- och karriärhistorier. Förhoppningen är att inspirera niorna inför deras stundande gymnasieval.
Att Biskopsgården, Kortedala och Bergsjön är problemområden sägs inte rätt ut. Men redan i titeln får man en tydlig signal om att det är så det förhåller sig. Förorten positioneras i titeln som motsatsen till framgång. Framgång förutsätter att man kommer bort från förorten.

”För varje dåligt förortsöde finns det flera bra”, skriver sportjournalisten Ola Bränholm i Från förort till framgång. En viktig poäng, men vilka framgångsöden väljs ut till antologin?
Berättarna är journalister, läkare, lärare, några är egna företagare, en är filmregissör, en brandman. Det figurerar också ett par forskare, samt musiker och idrottare. De flesta är högutbildade eller innehar en särskild talang. Många berättar om krokiga livsval, om att hoppa av och hoppa på utbildningar, historier som säkert kan vara bra att höra som ung. Men allt som oftast får man också läsa om att den egna viljan är viktigast, att det är möjligt att förverkliga sin dröm ”om man bestämmer sig för det”. Det är här jag saknar en diskussion och en påminnelse om den strukturella problematik som finns. Om arbetslöshet, om den svenska grundskolans nedåtgående spiral, om ett socialt nät med växande hål i, om en segregerande bostadsmarknad som förutsätter social och ekonomisk rörlighet.
När jag var barn och läraren en gång frågade klassen om våra framtidsdrömmar, vågade jag aldrig säga att jag ville bli servitris. Min kusin var det och jag tyckte att det lät mäkta glamoröst. Men redan som åttaåring visste jag att det inte ansågs okej att vilja arbeta med något som krävde nästintill ingen utbildning. Precis som hälften av mina klasskamrater svarade jag läkare på frågan.
Nu säger jag inte att utbildning inte är viktigt. Men varför måste vi se ner på de där yrkena som inte kräver fyra års heltidsstudier på universitetsnivå? Att välja bort personer som är byggjobbare, mekaniker, ungdomsledare, undersköterskor och butiksbiträden från framgångsberättelserna, signalerar att dessa arbeten inte räknas som framgångsrika. Det signalerar också att ens självkänsla och identitet är starkt knutna till ens yrkesval. Att ens yrke är en återspegling av den man är.

Om man konstant fokuserar på att folk ska röra sig bort från förorten försvinner incitamenten att förändra något på plats. Problemen försvinner helt enkelt inte bara för att människor flyttar ut från förorterna. Genom att ständigt uppmana till flytt bort från förorten riskerar dessutom segregationen inom bostadsmarknaden att konstrueras som statisk och i längden osynliggöras, vilket resulterar i ett samhälle uppdelat i bättre och sämre stadsdelar. Den viktigare frågan – måste ett samhälle nödvändigtvis vara segregerat – riskerar då att bli en ickefråga.