Den marxistiske historikern Roy Medvedev, dissident under Sovjettiden, hävdar i sin bok Kapitalism i Ryssland? (ETC förlag, 1999) att två miljoner ryssar dog i förtid på grund av utslagning, sjukdomar, svält och ökad barnadödlighet till följd av den arbetslöshet, alkoholism och kriminalitet som blev resultatet av liberalernas chockterapi. ”I sin tidigare historia har det ryska folket bara upplevt något liknande i fredstid under svälten 1932-33 och under Stalinterrorn 1937–38”, skrev han.

Civilekonomen Claes Ericsons bok Oligarkerna handlar om denna tids stora vinnare, den handfull affärsman som under 1990-talets marknadsekonomiska kaos gjorde enorma rikedomar på privatiseringarna av det som tidigare varit det ryska folkets genensamma egendom.

Ordet oligarki härstammar från grekiskan och betyder fåmannavälde, och under Jeltsins laglösa nittiotal var det verkligen oligarkerna som härskade i Ryssland, likt maffiabossar med sina privata arméer. Uppgörelser mellan rivaliserande oligarker och deras hantlangare gav upphov till dagliga ”affärsmord” i de ryska storstäderna.

Men också andra som stod i vägen för deras vinster röjdes ur vägen – strejkande arbetare, granskande journalister eller lokala politiker. 1998 mördades till exempel Vladimir Petuchov, borgmästaren i staden Neftejugansk, då han försökte införa en skatt på utvinning av regionens naturresurser, något som skulle drabba oljebolaget Yukos. Bakom Yukos stod oligarken Michail Chodorkovskij – han som fått stor uppmärksamhet i samband med rättegångarna mot honom för grov ekonomisk brottslighet. I väst framställs Chodorkovskij alltid som en oskyldig martyr utsatt för Putins maktfullkomlighet.

När Putin blev president år 2000 återtog staten kontrollen över Ryssland och oligarkernas storhetstid var slut. Det är utan tvekan positivt att Ryssland har börjat göra upp med nittiotalets stora ekonomiska brottslingar.

Problemet är att det ryska rättssystemet inte är konsekvent. De oligarker som hade egna politiska ambitioner, likt mediemogulen Berezovskij och oljebaronen Chodorkovskij, har flytt till London respektive fängslats i Sibirien, medan mer harmlösa oligarker, likt Roman Abramovitj som mest är intresserad av fotboll och stora båtar, får behålla sina företag och miljarder så länge de inte utmanar Putin.

Men ”utrensningarna var mycket uppskattade av den ryska befolkningen, som väntat på att någon äntligen skulle läxa upp de kaxiga oligarkerna”, skriver Ericson.

Medan han är omåttligt populär på hemmaplan framställs Putin i väst som en diktator. Putin är utan tvekan auktoritär, och Ryssland har stora demokratiska brister, men ur ett demokratiskt perspektiv är Putin inte mycket sämre än Jeltsin (som mördade sina politiska motståndare genom att låta stridsvagnar bomba sönder parlament 1993 och fuskade i presidentvalet 1996 så att inte kommunisterna skulle återfå makten).

Skillnaden är att Jeltsin var en marknadsliberal extremist som villkorslöst öppnade upp Ryssland för västerländsk utsugning, och därför hyllas som en stor ”demokrat”, medan Putin har genomfört åternationaliseringar, beskattat kapitalisterna och försvårat för utländska företag att roffa åt sig av landets naturtillgångar.

Därför hatas Putin av västliberalerna som vill få oss att tro att han är en ny Stalin.

Boken Oligarkerna utger sig för att vara den ”första och enda på svenska”, men det blir inte så mycket mer än en sammanfattning av de desto fler böcker i ämnet som finns på engelska, vilka Ericson också hänvisar till i källförteckningen; en källförteckning där Roy Medvedevs betydligt mer genomgående och kritiska analys av Jeltsins och oligarkernas framfart lyser med sin frånvaro.