El Alto ligger ovanför Bolivias huvudstad La Paz, hela fyra tusen meter över havet. Solen bränner i den tunna luften om dagarna, nätterna är iskalla. Låga, tegelfärgade hus avlöser varandra så långt ögat når. Många gator saknar asfalt och blir till lervälling när det regnar. Från det usla avloppssystemet kommer en frän stank.

En del av invånarna arbetar nere i La Paz för minimilön, andra hankar sig fram inom den informella sektorn som byggjobbare, gatuförsäljare eller kokerskor. Mitt i nöden lever ett stort antal gatubarn.

Psykologen Oscar Martínez lärde känna El Alto och barnen när han fick anställning på den österrikiska organisationen Maya Paya Kimsa som arbetar med gatubarn. Oscar Martínez bor i La Paz och pendlar varje dag. Det var inte lätt att börja arbeta i El Alto.

– I början var jag rädd, jag märkte att vad som helst kan hända här. Innan hade jag bara kommit till El Alto för att ta mig till flygplatsen. Jag trodde att man kunde känna igen gatubarn på utseendet och kläderna, men det visade sig vara en fördom. De som lever på gatan men inte har gått ner sig ser ut som vilka barn som helst. Då pratar vi med dem för att se om de talar den slang som gatubarnen använder. Jag kan fråga ”håller du på att ta betalt?” vilket betyder ”stjäl du?”. Om de förstår mig betyder det att de lever på gatan.

Du har träffat hundratals barn i ditt arbete. Hur hamnade de på gatan?

– De flesta har brutit med sina familjer på grund av misshandel, sexuella övergrepp eller därför att de känner sig ofria hemma. Det händer också att barn som arbetar, till exempel som utropare på bussar eller som skoputsare, börjar leva på gatan. Under arbetet kommer de i kontakt med gatubarn och dras till deras sätt att leva. Så småningom blir de beroende av droger, flyttar hemifrån och tappar kontakten med sina familjer, berättar Oscar Martinez.

Han beskriver sen hur många av barnen också trivs på gatan, hur konstigt det än kan låta, för på gatan är barnen fria och kan göra vad de vill. De tjänar pengar genom att råna och stjäla och har tillgång till droger och alkohol. Så länge det går ”bra” för dem kan de bo på billiga pensionat tillsammans med sina flick- eller pojkvänner, något inga andra ungdomar i deras ålder kan göra.

Det måste vara svårt att få barnen att lämna gatan om de trivs där?

– Vi tar kontakt med dem på gatan och bjuder in dem till våra aktiviteter så att de ska få förtroende för oss. Bland annat spelar vi fotboll med dem och låter dem delta i pedagogiska lekar och spel på vårt dagcenter. Men det är svårt att övertala dem att lämna gatan. Oftast måste vi vänta tills de hamnar i en kris innan vi kan få dem att försöka ändra på sina liv.

Vad har de för alternativ till att leva på gatan?

– Det finns många privata hjälporganisationer i El Alto och möjlighet att bo på härbärgen i deras regi. Där får barnen mat, kläder och möjlighet att gå i skolan. Men på härbärgena måste de följa regler och passa tider och de har inte samma frihet som på gatan. Därför är det vanligt att de bara stannar några dagar och sedan återvänder till gatan.

Men gatulivet är hårt med droger, sprit och våld, och väldigt få klarar det livet något längre tag. Så länge de har pengar och kan betala ett rum på ett pensionat kan de trivas och tycka att de har det bra. De är då inne i sin bästa period tid av gatulivet, säger Oscar. Men med tiden går de ner sig på grund av drogerna och spriten. Då klarar de inte längre av att stjäla utan måste tigga pengar för att överleva. De börjar sova på gatan med andra i samma situation. Med hjälp av pappkartonger, plastpåsar och hundar försöker de hålla sig varma. Där finns barn så unga som sex år och vuxna uppåt trettio.

Vad har de för bild av resten av samhället?

– Samhället är en fiende för dem. De vet att det är vanligt att invånare i El Alto lynchar tjuvar och till och med bränner dem levande. Häromåret tände de eld på en ung kille från gatan som stal örhängen. Det är också vanligt att poliser misshandlar gatubarn och tvingar dem att stjäla för deras räkning. Det har till och med förekommit ren tortyr från polisens sida. De band fast barn och släpade dem efter sina motorcyklar. Vi har anmält flera fall, men polischefen säger att vi måste veta namnen på de skyldiga poliserna för att han ska kunna göra något.

Det verkar som att samhället hatar barnen menar Oskar Martinez.

– Jag tror att det har att göra med barnens ställning i Bolivia. Jag uppfattar Bolivia som ett auktoritärt samhälle där många fortfarande tycker att barn ska vara tysta och lyda.

– Folk förstår inte att barnen lever på gatan på grund av samhällsproblem som fattigdom eller övergrepp i hemmen. I stället ser de barnen som ett hot eftersom de stjäl. Ibland har folk sagt till mig att vi bidrar till att öka brottsligheten när vi hjälper barnen. Det är också sant att det är ett hårt samhälle för barn. När jag gick i skolan i La Paz på 80-talet slog lärarna mig med käpp. Det händer inte längre i La Paz, men här uppe i El Alto är det fortfarande vanligt och många av föräldrarna tycker att det är bra.

– Det är lustigt, men trots alla övergrepp har barnen behållit den fosterlandskärlek de har fått itutade sig i skolan. När vi ordnade en fotbollsturnering och nationalsången spelades tog de av sig kepsarna och ställde sig i givakt med händerna på ryggen, bredvid de poliser som behandlar dem illa.

Bolivia styrs i dag av en vänsterregering som talar mycket om solidaritet. Ändå tycks inte mycket ha blivit bättre för gatubarnen sedan kokaodlaren Evo Morales blev president för fem år sedan.

– Nej, det har inte hänt så mycket. Gatubarnen nämns numera i vissa nationella handlingsplaner, men det är det enda. Barnen trakasseras fortfarande av polisen. Men ändå tycker de om Evo Morales. De har lätt för att skilja mellan fattiga och rika, därför känner de samhörighet med honom.

När du slutade på Maya Paya Kimsa förra året hade du arbetat på gatorna i tre år och varit med om att begrava flera av barnen. Blev det för mycket till slut?

– Ja, jag blev ofta deprimerad och kände avsky för samhället och alla människor som inte brydde sig om barnen, trots att det pratas så mycket om solidaritet i Bolivia i dag. Det är inte lätt att begrava ett barn. Och än mindre i de förhållanden som råder i El Alt