I historiens början omkommer Maxences far i en arbetsplatsolycka, och under acklimatiseringen till en tillvaro utan far skildras Maxences tankebanor i hur han tacklar förlusten, men också hans vardag med allt det innebär för en 14-årig kille.
Vänner, kärlek, sex och World of Warcraft blandas med mycket kultur, Maxence är en intellektuell ung man med sinne för det ironiska. Men trots att Maxence på ytan kan likna en Adrian Mole i 2000-talets Paris, finns inte många fler likheter, detta är betydligt ytligare. Maskerad är ingen dagbok, här låter Stoopendaal läsaren komma långt in i huvudpersonens ocensurerade tankar, samtidigt som det inte verkar som om Maxence har något innerligt djup. Istället bjuder Maskerad på ett ständigt tankeflöde där ganska få saker egentligen hänger ihop. Den drygt 160 sidor långa romanen innehåller endast ett fåtal, ansträngda, kapitel, övervägande långa meningar och väldigt få styckeindelningar. Ungefär som det kan vara i hjärnan när man låter tankarna flöda fritt. Den är intressant som experimentroman men knappast läsarvänlig, och då hjälper det inte att Stoopendaal stundtals har ett träffsäkert språk.
Varför Stoopendaal har placerat sin huvudperson i Paris är tämligen obegripligt, och att alla kulturella referenser sker på franska ger nästan en känsla av omotiverad snobbism. Den här boken riktar sig till några få utvalda, de som vet vad alla böcker och filmer (förutom The Aviator) heter på franska. Varför väljer författaren att utesluta en läsegrupp bestående av icke-fransktalande?

Att välja ett så udda tillvägagångssätt, att ocensurerat följa en persons tankar och syn på tillvaron, för en roman är onekligen spännande. Tyvärr blir inte slutresultatet helt lyckat. Maxences försök till djup blir bara fåfänga eftersom inte ens han själv verkar tro på dem. Dessutom är hans milda ironi aldrig riktad till honom själv, vilket bidrar till att göra hans person ganska ointressant. Mitt i allt kulturkräkande och de småfilosofiska tankegångarna sprids endast en känsla av ytlighet. Tyvärr. Jag applåderar villigt intentionen i Andrés Stoopendaals debutroman men dessvärre inte utförandet. Han är på god väg, men Maskerad hade vunnit på ännu en genomarbetning. Att författaren själv känner sin huvudperson utan och innan räcker inte för att läsaren ska göra det, om det inte bjuds på mer skiftningar i hans tankar. Eller är det precis det titeln syftar på, är Maxences maskering riktad till honom själv?