Ögonvittnen sa till Al-Jazeera på måndagen att militärplan attackerade civila från luften och att soldater urskillningslöst öppnade eld i huvudstaden Tripoli. Det rapporteras om hundratals dödade, men uppgifterna har inte gått att få bekräftade av oberoende medier eftersom regimen har strypt internet- och telefonkommunikationer. Utländska journalister har inte heller fått komma in i landet.

Under måndagen lämnade flera av Libyens ambassadörer runtom i världen sina positioner i protest mot regimens övervåld. Ambassadören i Indien, Ali al-Essawi, sade till Al-Jazeera att han avgick på grund av regimens blodiga attacker mot Libyens befolkning. Ibrahim Dabbashi, Libyens vice FN-ambassadör, sade att han nu endast representerade Libyens folk, inte regimen, och att det var ett folkmord som pågick i landet. Även tre anställda på Libyens ambassad i Stockholm frånsade sig sina uppdrag.

Västvärldens förhållande till diktatorn har varit problematiskt. Under större delen av 1990-talet hade FN sanktioner mot Libyen som anklagades för att understödja terrorism. Muammar Gaddafis regim låg bakom sprängningen av ett amerikanskt passagerarplan ovanför Lockerbie i Skottland 1988 där 270 människor dog, och ett franskt flygplan som året efter sprängdes i luften ovanför Niger.

Under det senaste decenniet har dock västvärldens mellanstatliga relationer med Libyen normaliserats. Regimen har bett om förlåtelse för en del av sina tidigare synder, och även fast det inte har varit några verkliga reformer inne i landet har EU och USA hållit regimen under armarna.

EU ser Libyen som en viktig strategisk partner för att begränsa flyktingströmmar från Afrika, och USA har sett Gaddafi som en allierad i kriget mot terrorismen. Libyen sitter även på viktiga oljefyndigheter, vilket har gett regimen inflytande i Europa och USA. Bland annat erkände Storbritanniens förra justitieminister Jack Straw att påtryckningar från BP var en av anledningarna till att hans regering gick med på att Abdelbasset al-Megrahi, dömd för delaktighet i Lockerbie-dådet, skulle friges på barmhärtighetsgrunder. Genom att al-Megrahi släpptes var det lättare för BP att få lukrativa libyska oljekontrakt.

Under måndagskvällen verkade Muammar Gaddafi stå alltmer ensam, då tidigare vänner övergav honom när han valde våldets väg för att trycka ner demonstranterna. Två libyska stridsflygplan landade i Malta och piloterna hävdade att de hade flytt landet efter att blivit beordrade att flygbomba demonstranterna. Både USA:s utrikesminister Hillary Clinton och EU:s utrikeschef Catherine Ashton har fördömt våldet, liksom flera europeiska utrikesministrar. Även Silvio Berlusconi, som har stått Libyens ledare nära, gjorde på måndagen avbön och sade att våldet var oacceptabelt, efter att tidigare ha sagt att han inte ville störa Gaddafi med anledning av protesterna.

Men trots fördömandena krävde varken EU eller USA att diktatorn skulle avgå. Inte heller Sveriges utrikesminister Carl Bildt krävde att regimen skulle kliva åt sidan.

– Utvecklingen i Libyen är inne i en fas som kännetecknas av sin egen dramatiska dynamik där vår möjlighet att ha inflytande just nu tror jag är intill ytterlighet begränsade, sade han till Ekot efter att ha suttit i ett möte med EU:s utrikesministrar under måndagen.

På tisdagsmorgonen visade Muammar Gaddafi kort upp sig på statstelevisionen, för att motbevisa rykten om att han hade flytt landet.