Jag har i dagarna läst två böcker parallellt. Dee Browns Begrav mitt hjärta vid Wounded knee och Sven Lindqvists Avsikt att förinta.

Dee Browns bok skildrar ”erövringen av västern” – det vill säga utrotningen av indianerna i de områden som nu utgör USA:s västra delstater. Den etniska rensningen hade ju börjat långt tidigare men Dee Brown skildrar i sin bok den sista etappen. De obeskrivliga fasorna när militären faller över indianbyarna och dödar kvinnor, barn och åldringar. De lemlästar spädbarn, skär av könsdelar för att ta med som trofeer, bränner byarna och invånarnas sista ägodelar. Denna etniska rensning av den amerikanska västern försiggick 1860-1880. Indianerna fick ständiga löften om att få behålla vissa av sina områden. Löften som alltid bröts. De sista spillrorna av ursprungsbefolkningen stängdes in i indianreservaten.

USA:s propaganda intalade oss att deras militär och ”nybyggarna” var hjältarna i denna enorma tragedi och att ursprungsbefolkningen var skurkarna. Matinéfilmernas skurkar.

Ett kapitel i Sven Lindqvist bok behandlar USA:s annektering av Filippinerna och kriget mot invånarna 1899 – 1903. Motståndsrörelsen kämpade till 1913. USA ville ”befria” Filippinerna från det spanska väldet. Arvet efter utrotningen av indianerna lyser igenom i den avskyvärt grymma krigföringen där soldater och officerare anser att ”det blir ingen fred förrän niggrerna är lika döda som indianerna”. ”Ta inga fångar – bly är billigare än ris”. (Citaten är hämtade ur Sven Lindqvists bok, som kanske lutar sig mot Stuart Millers Benevolent assimilisation.) Krigen kostade hundratusentals döda. De dödades av den amerikanska militärens vapen. De dödades av svält i invallade byar och koncentrationsläger.

USA fortsätter bygga sitt imperium. Latinamerika var fram till nutid helt i USA:s våld, både ekonomiskt och politiskt. Den tidens alla latinamerikanska diktaturer installerades med USA:s stöd. Diktaturernas tortyr och vapen riktades mot fackligt aktiva, mot liberaler och vänsteranhängare. USA inrättade School of the Americas (Fort Benning Georgia) dit de latinamerikanska militärledningarna sände sina officerare för att tränas i så kallade interrogation techniques – tortyr – och alla andra militära verksamheter som kan användas i förtryck mot en befolkning.

Atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki. Tvåhundrafyrtiotusen döda. Bomberna demonstrerade USA:s enorma militära styrka, endast detta. Som ”medel att tvinga Japan kapitulera” var de helt onödiga. Japan hade före detta anfall redan sänt ut fredstrevare. Cynismen och människoföraktet saknar här gräns.

Vietnamkriget vars fasor vi alla känner till. Det utspelades inför allas ögon. Inför journalisternas dokumentation. Där lärde sig USA:s militärledning att i fortsättningen arbeta tillsammans med inbäddade journalister. Man kontrollerar på så vis vad som får redovisas av militära operationer under ockupationen av Irak och anfallet mot Afghanistan. USA:s ”befrielse” av Irak har kostat landet omkring en miljon döda. Dödade av umbäranden, av utarmat uran, av militära ingripanden. Därtill miljoner flyktingar som lämnat landet och en outhärdlig livsmiljö.

Striderna i Afghanistan fortsätter. USA:s ledning påstår att man vill införa demokrati och skydda Afghanistans kvinnor mot deras landsmän. Vad USA vill är att tillgodogöra sig landets rika mineraltillgångar och dra sina oljeledningar genom området. USA demonstrerar sin militära överlägsenhet och sänder in så kallade drönare för att förinta sina fiender. Ibland träffar de obemannade planen en grupp motståndsmän. Ibland ett bröllopsfölje eller annan civil folksamling. På detta dödande ser vi inget slut.

Sveriges försvarsminister StenTolgfors utbrast i en intervju för ett tag sedan: ”Jag älskar USA!” Sveriges försvarsminister! Hur skall vi som svenska medborgare hantera hans uttalande. Älskar han de dödliga drönarna som drabbar Afghanistan och Pakistan eller älskar han det utarmade uran som dödar i Irak? Eller bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Eller Agent orange över Vietnam?

USA bygger sitt imperium. Sverige har inte drabbats av deras krig. Men av deras makt. Enligt Wikileaks läckor dirigerade USA:s ambassadtjänstemän arbetet med och utformningen av Ipred-lagen och FRA-lagen. Svenska lagar – men tydligen inte. USA intresserar sig även för vårt svenska telenät. De anser att det svenska nätet ingår i den amerikanska säkerhetszonen. Denna säkerhetszon har uppenbarligen räckvidd in i andra suveräna stater.

Här i landet blundar vi för supermaktens övergrepp. Både de i förfluten tid och de som sker nu. Det är ju inte längre opportunt att protestera. Vi kan bli straffade på ett eller annat sätt. En särskild fråga i denna totala underkastelse: kommer den svenska regeringen att utlämna Julian Assange till USA?

Ulla Johansson