Teater kryllar av normer. Det är tacksamt, för då är de lätta att bryta tycker Paula Brante, som är Partisanteaterns grundare. Och som regissör är det extra viktigt att inte halka in i gamla spår, menar hon.

– I teater spelar man på folks förväntningar. Även om de flesta kvinnor i verkligheten har på sig långbyxor är det lätt att hamna i att man sätter en kjol och klackar på en kvinna för att visa att hon är sensuell när hon står på scen. Vi förväntar oss en annan verklighet på teatern än utanför.

Nu handlar det inte bara om kjolar och byxor, utan om att ägna sig åt normkritiskt granskande på ett brett plan. Partisanteatern vill ifrågasätta det vi ofta ser som självklart.

– Det står inskrivet i våra föreningsstadgar. Det är egentligen vår enda regel, att bryta normer, säger Paula Brante.

För ett år sedan skickade Paula Brante ut en förfrågan till teaterintresserade bekanta. ”Jag tänker starta en teatergrupp, vill ni vara med?” stod det i mailet. Gensvaret lät inte vänta på sig. En av dem som nappade direkt var Jesper Miikman.

– Jag visste att Paula var driven och att det kunde bli bra. Från början var vi 6–7 personer och nu är vi 20.

Jag träffar Paula Brante och Jesper Miikman innan en repetition. Det är en sådan där februarikväll då det blåser som det bara kan göra i Malmö. Paula Brante är förkyld, så regiassistent Jesper Miikman ska hålla i kvällens repetitioner.

I Partisanteatern hjälper man till i varandras uppsättningar så mycket man hinner. Jesper Miikmans eget manus Kärleken dominerar sattes upp av gruppen i hans regi i oktober förra året.

– Ska man bara vara två i ett förhållande? Pjäsen var kritisk mot det rådande kärleksidealet och heteronormen. Det är ett ämne vi nog kommer att utforska mera framöver, det är ett outtömligt tema.

Om Kärleken dominerar fokuserade på sex, så hade Varför ska vi lära oss det här?, som just spelats på högskolorna i Malmö och Kristianstad, mer fokus på kön och genus. Och nästkommande uppsätnning Fångad utforskar klass, och känslan av att känna sig fångad av ett samhälles syn på vad som är normalt.

Nästa pjäs får alltså bli om etnicitet, enas Jesper Miikman och Paula Brante om. Men trots att allt material de satt upp hittills varit författat av någon i gruppen är de öppna för att spela andras pjäser i framtiden.

– Det spelar ingen roll hur texten är. Vi kan ta en normativ text och ta oss an den på ett nytt sätt inom gruppen. Ett sätt som ger oss friheten att prova olika möjligheter och ständigt ifrågasätta oss själva, säger Jesper Miikman.

– Vi är så hjärntvättade av hur allt ska vara att jag alltid ifrågasätter min första impuls numera. Det finns inget recept för hur vi ska göra det här, vi får prova oss fram, säger Paula Brante.

Hur blir man då medveten om normerna i vårt samhälle?

– För mig bottnar det i feminism. Det handlar om vad jämlikhet är och hur vi ska uppnå det. Men det är jättesvårt att jobba praktiskt med sådana frågor, det är nog min privata övertygelse som jag försöker förverkliga genom teatern.

Att driva en teaterförening har lärt dem mycket. Stadgar, möten, ekonomi och bokföring har blivit vardag. Men ännu är allt arbete ideellt.

– Man känner sig stolt över att det går. Nu börjar vi bli hyfsat många och har fått bidrag till Fångad. Nästa steg blir att försöka hitta en replokal.

Och namnet, vad betyder Partisanteatern?

Paula Brante tänker efter.

– Att vi förändrar inifrån. Och så tycker jag att det låter ganska snyggt, eller hur?