Talet om klimatförändringar har inte lett till en verklighetens förändring, men ändå, berättelsen ges utrymme och orden får spridas. Begreppet Peak Oil däremot associeras fortfarande mer till konspirationsteorier än till kalla fakta.

Någonting är märkligt i det här – att ett abstrakt begrepp som Climate Change får större gehör än ett konkret hot som Peak Oil – i en tid när allt från matförsörjning, läkemedel, transporter, tillverkning och hushållsuppvärmning med mera gjorts totalt beroende av billig råolja.

Om en annalkande oljebrist för ovanlighetens skull tas upp i seriösa ordalag så låter det, med få undantag, som när oppostionsborgarrådet i Stockholms stad Per Bolund (MP) får en spalt i Svenska Dagbladet (2011-02-03). Under rubriken ”Stockholm efter Peak Oil” fastslår han att ”innovationer och teknikutveckling är helt avgörande”, liksom politiska ”handlingsplaner”, för omställning till ett samhälle post-petroleum.

Detta fokus (det enda legitima?) på teknologiska lösningar genom politiska handlingsplaner bidrar till idén om att det är ”dom där uppe”, politiker och vetenskapsmän, som ska lösa problemet, huvudsakligen och ensidigt.

Att sätta hoppet till auktoriteter, politiken och tekniken, känns lite väl riskabelt när vi pratar om mänsklighetens hela öde. Men kanske förklarar denna tilltro (historiskt sett ogrundad) vår kollektiva handlingsförlamning när det gäller Peak Oil?

Konsekvenserna av Peak Oil är tillräckligt tunga för att underminera den samtida civilisationen. Så vad är strutsbeteendet frågan om? Varför lyckas det abstrakta (om än så allvarliga) klimathotet attrahera fler (se bara alla toppolitiker, massmedier och Hollywood-producenter) än det konkreta i att vi bokstavligen faller mot en avgrund?

Hur ska vi försörja oss och få mat på bordet utan oljan? Vilken tid finns att förlora när det gäller omställning?

Den oljebaserade civilisationen är snart ett minne blott. Omställningen till verkligheten är en demokratisk angelägenhet som angår alla och som måste ske på alla plan. Allt annat är ren fantasi.

Omställningsrörelsen, permakulturen och autonoma gräsrotsrörelser världen över demonstrerar en mångfald av alternativ som redan finns. Och andra berättelser om världen – de har alltid funnits.