Vårsalongen 2011 känns som en rätt ofarlig historia, rentav snäll. Den präglas mer av yta än djup och många verk är kommentarer till aktuella, men rätt tunna ämnen, ungefär som många diskussioner på nätet.

Att världen slits sönder av sociala, kulturella, politiska, miljörelaterade och ekonomiska kriser märks knappast på Vårsalongen. Andan av postmodern relativism i juryns urval ger ett intryck att en del är valt liksom på skoj. Exempelvis finns många slöjdinspirerade verk och man anar ett idogt arbete – för att inte säga knåpande – bakom exempelvis brödrosten i ståltråd, armaturen i koppar och virkningen av ett par jättelika röda skor.

I en salong med drygt 250 verk av 131 deltagare – 70 kvinnor och 61 män – finns förstås också intressanta verk. De är dock oftast tillkomna på avstånd från trender och förebilder och ser längre än till kungahuset, som kommenteras av två deltagare, båda på temat kungligheter som vanligt folk och vice versa.
Några verk tar rejäl plats. Riitta Vainionpää har med ilsken frenesi i sitt friska broderi Då och nu sammanfattat debatten om utförsäkringarna, och politikerna får sina fiskar varma. Påvens begravning av Peder Gowenius är en gigantisk installation av måleri med Peterskyrkan i fonden, uppradade präster och byråkrater på begravning och folket, som avlönar potentaterna, utanför. Männen i kyrkan har en naken baksida.

Annars är måleriet salongens behållning. Märta König rör sig med sitt informella måleri i ett nordligt berglandskap, där man ibland ser en liten gestalt streta. Det kan vara Långben med skottkärra.

Anders Sunna skildrar en samekultur trängd av storsamhället som ruvar likt kulisser bakom de lappländska fjällen. Linnéa Rygaard (f. 1990) räds inte det stora formatet. Hennes Väggar är ett storslaget och egensinnigt verk, och känns lovande för framtiden.

Olga Kraitz målar en kvinna frenetiskt arbetande vid en drejskiva som dryper av blod, Placenta heter verket. Fredrik Helanders målningar av dagens landskap som döljer historiska slagfält är enkla och återhållsamma, som hans skildring av Vattugatan, där slaget vid Brunkeberg stod.

Mat hör till dagens trender, något som Josefin Sjöström bitskt kommenterar med en fläskkarré som då och då rör sig. Så även Daniel Sandberg, med en fotografisk vy över djurfabrikens yttre verklighet. Men där finns också Erik Hårdstedts akvareller av proppfulla matförråd och mer hårdsmälta livsmedel som stickade korvar och en skulptur av varmkorv med bröd och senap.

Therese Parners skulptur Jakt är en oroande varelse som bär spår av hund, lejon och människa, men verkets intensiva kärna är den kompromisslösa jakten, instinkten som inte är förhandlingsbar.

Lotta Törnroths fotografi av en äldre kvinna gestaltar lågmält rädslan när minnet ohjälpligt sviker, och Ricard Estays foto Control av sönderskurna stolar vittnar om destruktionen som makt. Rafael Garrido Vaigurs dvd Confessions där en tandpetare gång på gång sticker hål i ett äpple är en enkel berättelse om tortyr.

Mode har också fått plats på Vårsalongen. Bland annat visar Maxjenny Forslund två tilltalande ponchoer av återvunnet petflaskfiber.

Vårsalongen kräver ett smart närmande. Det gäller att välja bland utbudet, annars kan man nog på hemvägen känna sig som efter en middagskonversation som hoppat hit och dit. Vad blev egentligen sagt?