Det är tyst. Koncentrationen i dojon är hög. Då och då bryts tystnaden när någon av medlemmarna i Göteborgs aikidoklubb faller ner med en kraftig duns på den tygklädda gummimattan. Trots att det ser våldsamt ut är det ingen kamp.

– Syftet är inte att besegra en angripare eller fiende utan att utvecklas – och att göra det tillsammans, säger Jöran Fagerlund, 5 dan, instruktör och själv Aikidoutövare sedan 27 år.

Vi befinner oss i en källarlokal i Guldheden i Göteborg. Här finns dojon, träningslokalen, där både män och kvinnor, gamla som unga samlas regelbundet för att träna aikido. På väggarna finns ställningar för jo och bokken det vill säga de stavar och träsvärd och som används när man tränar bukiwaza, det vill säga träning med vapen. På ena långsidan sitter svartvita foton på Morihei Ueshiba, aikidons grundare och hans elev Morihiro Saito.

Aikido är en kampkonst med tusenåriga traditioner. Teknikerna som används är hämtade från olika japanska stridskonster. Men till skillnad från andra budogrenar, som till exempel judo och karate, finns det ingen tävling i aikido.

– Vi tränar för att utvecklas och må bra. Därför blir det konstigt att tävla, det skulle vara en tävling i vem som mår bäst, säger Jöran Fagerlund och ler.

Jöran Fagerlund berättar att avsaknaden av tävling gör att det skapas en miljö utan konkurrens, där alla kan utvecklas i sin egen takt.

– I aikido tjänar vi på att hjälpa varandra. Om jag hjälper min partner att utvecklas snabbt får jag själv träna i en mer positiv miljö. I andra tävlingsidrotter, som till exempel lagsporter, kan min hjälp göra att min kompis blir för duktig. Vid nästa uttagning kanske han eller hon kommer med i laget, men inte jag.

Även om man inte tävlar finns det olika graderingar i aikido, precis som i många andra budogrenar. I Göteborgs aikidoförbund har man valt att inte ha graderingar i barngrupperna.

– Tanken med en grad är att man ska få en bekräftelse på sin individuella utveckling. Men barnen jämför sig lätt med varandra. Numera får alla varsitt diplom istället, säger Jöran Fagerlund.

Han ser egentligen inga nackdelar med att inte tävla.

– Det är klart att tävlingar är spännande. Men vi åker på träningsläger, har uppvisningar och graderingar. Så det finns ändå aktiviteter med nerv och spänning

aikido innehåller både grepp- och kasttekniker. Övningarna ska ge både fysisk och mental träning. Fokus och disciplin är viktigt.

– Som nybörjare sker träningen i ett lugnt tempo. Först när man blir mer erfaren går tempot upp och fallen blir högre. Även om teknikerna kan användas som ett självförsvar talar man inte om motståndare. Man tränar tillsammans med en partner och turas om att göra teknikerna på varandra. Målet är att bryta balansen på sin partner.

– Istället för att möta kraft med kraft handlar det om att hitta de vinklar där man själv är stark. Det gör att alla kan träna tillsammans oavsett erfarenhet, ålder, kön, styrka och storlek, säger Jöran Fagerlund och berättar att han har träffat flera aikidoutövare som är pensionärer.

– Det är en sport man kan hålla på med livet ut.